Min syster och jag.

Idag är det en fantastisk vinterdag. Här i Emmaboda skiner solen, och även om vi har fått en massa snö så märker vi inte så mycket av det snökaos som härjar längs kusten.

Idag kommer min syster Kerstin på besök. Det är alltid lika roligt. Hon är bara 18 månader yngre än mig, och vi har alltid stått varandra nära. Trots att vi är så olika. Intresset med att skriva delar vi. Hon är riktigt duktig vid tangenterna, och hon har skrivit många uppskattade inlägg.

Kerstin har funnits med under hela mitt liv. Jag var storasyster, och kanske inte alltid den snällaste. Jag kunde ge henne ett tjuvnyp ibland. Jag lurade henne många gånger, och i ärlighetens namn hände det också att jag utnyttjade henne. Varje gång min katt kissade utanför lådan, gav jag den till Kerstin. Glad i hågen torkade hon upp, och när hon var färdig tog jag tillbaka katten. Stackars Kerstin. Hon gick på det varje gång, och hon lärde sig aldrig. Men till mitt försvar får jag säga att jag är snällare idag.

Vi växte upp på en gård vid havet i Björkenäs, utanför Karlskrona. Jag kommer ihåg hur vi under vinterkvällarna kunde stå på stentrappan utanför huset och lyssna på hur havet dånade. Det var mäktigt, och samtidigt så rogivande. Än idag ger det ljudet mig en känsla av trygghet och hemma.

Det är fantastiskt med syskon. Det finns ingen i hela världen, som du är så nära släkt med som dina syskon. Inte dina barn, och inte dina föräldrar. Visst är det häftigt? Kerstin och jag delar så många minnen, och vi har fortfarande så roligt ihop.

Som den gången när Kerstin i sin gröna Toyota Previa släppte av mig utanför Maxi i Karlskrona. Jag skulle snabbt springa in och köpa något, medan hon väntade i bilen. Jag skyndade mig, och var snart tillbaka ute på parkeringen. Jag sprang till bilen, öppnade dörren och hoppade in. Jag pratade oavbrutet medan jag smällde igen dörren efter mig, och spände fast säkerhetsbältet.

När jag var färdig vände jag mig om mot min syster. Men Kerstin satt inte där. Istället satt där en skräckslagen ung kvinna med händerna krampaktigt om ratten. När jag vände mig om var hela bilen full av yngre barn, men ingen sa ett ljud. Det var fullständigt knäpptyst och alla blickar var på mig.

Kerstin som stod parkerad en bit bort, såg hela händelsen. Hon och hennes dotter som också var med pratar fortfarande om det här ibland. Om hur de såg det hända, utan att kunna göra något åt det. Det skrattar vi gott åt.

Nu är kaffet på. Frallorna ska in i ugnen, och en mysig pratstund på altanen väntar.

Ha en fortsatt härlig dag, så kanske vi ses igen! /Ingrid