Min Skrållan
Den här bloggen väcker så många minnen. Små detaljer dyker upp, som har legat i det fördolda länge. Det är fantastiskt spännande. På något sätt får jag mina minnen tillbaka och det gör mig så otroligt gott.
När jag var liten hade jag en ”skrållandocka”. Jag hade döpt henne till Maria. Jag tyckte att hon var så söt. Hennes hår var rödbrunt, och lite grovt att kamma. Hennes blinkande ögon var blå, och den mjuka tygkroppen gjorde henne lätt att hantera.
Jag älskade den här dockan. Jag hade med mig henne överallt, och i timmar kunde jag sitta och bara plocka med henne. Vyssja henne till sömns. Pussa henne på den lilla putmunnen, och krama henne så hårt jag kunde.
Jag hade en dockvagn som jag körde runt henne i. Där jag var där var min docka.
Min mamma som var ensamstående hade ingen lysande ekonomi. Men hon var en klok mamma, och ibland undrar jag hur mycket hon själv avstod för Kerstins och min skull.
Vid ett tillfälle var jag så ledsen. Jag hade bara ett ställ kläder till min lilla Maria. Med tiden, och efter allt kramande, hade de blivit både solkiga och slitna. De blev inte längre så mycket bättre när jag tvättade dem för hand, stående på en pall, ute i vårt handfat i badrummet.
Jag kommer ihåg att vi nästa dag tog bussen in till Karlskrona och köpte flera stycken nya ställ till min älskade docka. Det måste ha grävt ett djupt hål i vår kassa, men det var inget som jag någonsin märkte av.
Jag minns lyckan. Glädjen när jag äntligen kunde klä min ögonsten som jag ville. Det är ett stort ögonblick som jag bär med mig genom livet. Fina minnen, tack vare en fantastisk mamma.
Vid ett tillfälle hade jag tvättat Marias kläder. De hade torkat på ställningen över badkaret i badrummet. På gasspisen i köket hade jag satt mitt lilla miniatyrstrykjärn för att det skulle bli varmt.
Jag hade det över lågan både länge och väl. Till slut bestämde jag mig för att känna om det var varmt. Utan att tänka mig för tog jag strykjärnet från lågan och tryckte det mot min kind.
Jag kommer glasklart ihåg hur det svedde till. Jag kan fortfarande när jag vill i minnet höra ljudet av det. Det gjorde så vansinnigt ont. I efterhand förstod jag hur idiotiskt det var. Jag kände mig så dum.
För att inte mamma skulle se hur klantigt jag hade burit mig åt, smög jag in i Kerstins och mitt rum och stängde dörren.
Vi hade en gunghäst i en hörna, och jag minns att jag satte mig på den och väntade på att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.
Mamma hittade mig en stund senare. Hon såg genast allvaret, och blev så rädd. Jag hade ordentliga brännskador. Det blev ett besök på lasarettet, där jag blev omlagd.
I flera år efter det hade jag ett strykjärn på kinden.
Jag har gjort många dumheter efter det. Ibland har jag skämts och känt mig dum. Det spelar ingen roll. Mamma har funnits där. Alltid.
Finaste.
Ha en härlig dag! / Ingrid
När jag var liten hade jag en ”skrållandocka”. Jag hade döpt henne till Maria. Jag tyckte att hon var så söt. Hennes hår var rödbrunt, och lite grovt att kamma. Hennes blinkande ögon var blå, och den mjuka tygkroppen gjorde henne lätt att hantera.
Jag älskade den här dockan. Jag hade med mig henne överallt, och i timmar kunde jag sitta och bara plocka med henne. Vyssja henne till sömns. Pussa henne på den lilla putmunnen, och krama henne så hårt jag kunde.
Jag hade en dockvagn som jag körde runt henne i. Där jag var där var min docka.
Min mamma som var ensamstående hade ingen lysande ekonomi. Men hon var en klok mamma, och ibland undrar jag hur mycket hon själv avstod för Kerstins och min skull.
Vid ett tillfälle var jag så ledsen. Jag hade bara ett ställ kläder till min lilla Maria. Med tiden, och efter allt kramande, hade de blivit både solkiga och slitna. De blev inte längre så mycket bättre när jag tvättade dem för hand, stående på en pall, ute i vårt handfat i badrummet.
Jag kommer ihåg att vi nästa dag tog bussen in till Karlskrona och köpte flera stycken nya ställ till min älskade docka. Det måste ha grävt ett djupt hål i vår kassa, men det var inget som jag någonsin märkte av.
Jag minns lyckan. Glädjen när jag äntligen kunde klä min ögonsten som jag ville. Det är ett stort ögonblick som jag bär med mig genom livet. Fina minnen, tack vare en fantastisk mamma.
Vid ett tillfälle hade jag tvättat Marias kläder. De hade torkat på ställningen över badkaret i badrummet. På gasspisen i köket hade jag satt mitt lilla miniatyrstrykjärn för att det skulle bli varmt.
Jag hade det över lågan både länge och väl. Till slut bestämde jag mig för att känna om det var varmt. Utan att tänka mig för tog jag strykjärnet från lågan och tryckte det mot min kind.
Jag kommer glasklart ihåg hur det svedde till. Jag kan fortfarande när jag vill i minnet höra ljudet av det. Det gjorde så vansinnigt ont. I efterhand förstod jag hur idiotiskt det var. Jag kände mig så dum.
För att inte mamma skulle se hur klantigt jag hade burit mig åt, smög jag in i Kerstins och mitt rum och stängde dörren.
Vi hade en gunghäst i en hörna, och jag minns att jag satte mig på den och väntade på att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.
Mamma hittade mig en stund senare. Hon såg genast allvaret, och blev så rädd. Jag hade ordentliga brännskador. Det blev ett besök på lasarettet, där jag blev omlagd.
I flera år efter det hade jag ett strykjärn på kinden.
Jag har gjort många dumheter efter det. Ibland har jag skämts och känt mig dum. Det spelar ingen roll. Mamma har funnits där. Alltid.
Finaste.
Ha en härlig dag! / Ingrid