Min skolstart 1969
När jag var barn bodde jag med min mamma och min lillasyster, några år på Galgamarken utanför Karlskrona. Jag hade gott om små vänner på gatan, och min allra bästa vän hette Ann Andersson. Ann var ett år äldre än jag.
Ann hade långt, tjockt, ljust hår. I minnet kan jag fortfarande höra ljudet av hur det lät när hennes mamma borstade det om morgnarna. Själv hade jag ett tunt och stripigt hår, som jag jobbade hårt på att få lite längd på. Jag lyckades dåligt. Det var inte alls samma ljud från min hårborste.
När Ann skulle börja skolan 1968, ville jag så gärna också börja. På den tiden fick man göra en test på våren innan skolstarten, så att skolans ledning skulle veta om man var skolmogen eller inte.
Var man tillräckligt mogen hamnade man i en vanlig klass. Bedömdes man inte som skolmogen hamnade man i en lite mindre specialklass. I värsta fall fick man stå över ett år.
Jag fick göra det där testet ett år innan det var dags. Jag ville så gärna gå tillsammans med barnen som var födda -61, och mamma hade ingenting emot det.
Jag klarade testet. Jag bedömdes som skolmogen vid sex års ålder men fick inte börja ändå. Det var för många barn födda 1961 i upptagningsområdet, så jag fick helt enkelt inte plats. Jag kommer ihåg att jag var så ledsen över det. Ann fick börja skolan utan mig.
Året därpå var det min tur. Jag såg fram emot skolstarten, och det var spännande när den äntligen kom. Som jag hade väntat!
Min lillasyster började året efter mig. På inskrivningen i skolan frågade hennes blivande fröken om hon kunde alla sina förnamn. Kerstin svarade högtidligt: ”Jag heter Kerstin Margareta.”
Mamma ryckte henne förvånat i armen och sa: ”Det heter du väl inte?”
” Jo, sa Kerstin. Ingrid och jag har bytt namn”.
Jag heter Ingrid Margareta. Idag är jag stolt över mina kungliga namn, men när jag var barn tyckte jag inte att Margareta var så fint. Då tyckte jag att Elisabet som Kerstin hette i andranamn var mycket tuffare.
Jag övertalade henne således att byta namn med mig. Kerstin var aldrig så svår att övertala, och för oss på den tiden var det inte svårare än så.
Mamma fick förklara för lärarinnan hur allt låg till, och Kerstins blivande fröken fick sig ett gott skratt.
Det har gått många år sedan den dagen. Kerstin och jag gick några år på Tullskolan i Karlskrona, innan vi så småningom flyttade ut till gården i Björkenäs och skolan i Torhamn.
Jag kan se tillbaka på de där åren med glädje. De var så lätta och ansvarslösa. Problemen var inte så stora, och Kerstin och jag löste det mesta. En fin tid att se tillbaka på.
Fantastiska barndom.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Ann hade långt, tjockt, ljust hår. I minnet kan jag fortfarande höra ljudet av hur det lät när hennes mamma borstade det om morgnarna. Själv hade jag ett tunt och stripigt hår, som jag jobbade hårt på att få lite längd på. Jag lyckades dåligt. Det var inte alls samma ljud från min hårborste.
När Ann skulle börja skolan 1968, ville jag så gärna också börja. På den tiden fick man göra en test på våren innan skolstarten, så att skolans ledning skulle veta om man var skolmogen eller inte.
Var man tillräckligt mogen hamnade man i en vanlig klass. Bedömdes man inte som skolmogen hamnade man i en lite mindre specialklass. I värsta fall fick man stå över ett år.
Jag fick göra det där testet ett år innan det var dags. Jag ville så gärna gå tillsammans med barnen som var födda -61, och mamma hade ingenting emot det.
Jag klarade testet. Jag bedömdes som skolmogen vid sex års ålder men fick inte börja ändå. Det var för många barn födda 1961 i upptagningsområdet, så jag fick helt enkelt inte plats. Jag kommer ihåg att jag var så ledsen över det. Ann fick börja skolan utan mig.
Året därpå var det min tur. Jag såg fram emot skolstarten, och det var spännande när den äntligen kom. Som jag hade väntat!
Min lillasyster började året efter mig. På inskrivningen i skolan frågade hennes blivande fröken om hon kunde alla sina förnamn. Kerstin svarade högtidligt: ”Jag heter Kerstin Margareta.”
Mamma ryckte henne förvånat i armen och sa: ”Det heter du väl inte?”
” Jo, sa Kerstin. Ingrid och jag har bytt namn”.
Jag heter Ingrid Margareta. Idag är jag stolt över mina kungliga namn, men när jag var barn tyckte jag inte att Margareta var så fint. Då tyckte jag att Elisabet som Kerstin hette i andranamn var mycket tuffare.
Jag övertalade henne således att byta namn med mig. Kerstin var aldrig så svår att övertala, och för oss på den tiden var det inte svårare än så.
Mamma fick förklara för lärarinnan hur allt låg till, och Kerstins blivande fröken fick sig ett gott skratt.
Det har gått många år sedan den dagen. Kerstin och jag gick några år på Tullskolan i Karlskrona, innan vi så småningom flyttade ut till gården i Björkenäs och skolan i Torhamn.
Jag kan se tillbaka på de där åren med glädje. De var så lätta och ansvarslösa. Problemen var inte så stora, och Kerstin och jag löste det mesta. En fin tid att se tillbaka på.
Fantastiska barndom.
Ha en härlig kväll! / Ingrid