Min Marie.

Just nu snöar det här i Emmaboda. Det är kallt ute, och vinterlandskapet är tillbaka. Elsa tycker inte om att gå ut i det kyliga vädret. Hon håller sig inomhus. Kurar på värmegolvet och sover mest.

När jag var 20 år gammal blev jag mamma för första gången. Det var en omtumlande och omvälvande upplevelse, som förändrade hela mitt liv. För första gången någonsin träffade jag en liten människa som var viktigare än jag. Det hade aldrig tidigare hänt.

När jag vill kan jag känna den där berusande känslan av lycka som jag kände när gravtestet efter två timmar på matsalsbordet visade på ett positivt besked. Jag stod där i vårt finrum på gården, alldeles exalterad medan tårarna rann. Jag kommer ihåg att min mamma kom in i rummet och fick se testet. Hon slog ut med händerna och sa förfärad: ”Men Ingrid, hur ska det nu gå med din utbildning?”

Marie var inte planerad. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar när hon annonserade sin ankomst. Jag hade inget jobb, och Loffe och jag hade precis träffats. Studenten hade jag tagit året innan, och jag var ganska skoltrött. Jag hade ingenting ordnat som gjorde mig redo för att ta emot ett litet knyte, men det bekymrade mig inte ett ögonblick. Jag hade fortfarande så mycket av barnet i mig.

Ingen kunde vara lyckligare än vad jag var i den stunden. Ingenting kunde ta ner mig på jorden just då. Mitt motto har alltid varit att allting löser sig alltid, och på något sätt så har det alltid gjort det också.

Loffe och jag fick tillgång till en liten lägenhet på Ungskär. Den var pytteliten, men väldigt mysig. Jag kommer så väl ihåg att vi var inne i Karlskrona och handlade allt som vi behövde till vårt lilla hem. Jag kände mig så viktig, där jag stod i affären med min handlingslapp. Nu skulle jag gå från att vara dotter och flickvän, till att bli mamma och sambo. Plötsligt kände jag mig vuxen. Jag var långt därifrån.

Loffe köpte en fiskeknubb, och började fiska på riktigt. Det hände så mycket i våra liv, och vi njöt av allt det nya. Vi hade ett stort stöd i våra föräldrar, och under graviditetens gång så längtade de lika mycket som vi gjorde.

Min mamma skulle komma att stå Marie så nära. Det var hennes första barnbarn, och Marie skulle senare tillbringa mycket tid under sina tidiga år på gården hos mormor och morfar.

Det var en tid i mitt liv som var så full av glädje. Jag hade en sådan tillförsikt inför framtiden, och jag trodde fortfarande på evig lycka. Visst var jag naiv, men det gjorde livet så mycket enklare. Ibland önskar jag att jag hade haft lite kvar av den inställningen idag. Men man förändras. Livet tufsar till en.  

Den 29 november 1982 klockan 18:00 föddes så Marie Elisabeth. Hon hade navelsträngen runt halsen några varv, men efter en stunds aktivt arbete från barnmorskans sida så skrek hon i högan sky. Alltsedan den dagen har hon hörts och synts. I alla sammanhang.

Marie var mitt enda barn i sju år. Hon fick hänga med på det mesta jag gjorde, och jag tror att det har präglat henne som vuxen. Hon är fortfarande otroligt social, och den självklara medelpunkten där hon drar fram.

Jag utbildade mig till socionom under de här åren, så mamma hade inte behövt oroa sig.

Vi lämnade så småningom Ungskär och köpte ett hus i Torhamn. I det huset bor idag Martina, vår andra dotter, med sin familj.

Åren har gått. Marie är vuxen sedan många år tillbaka, och jag funderar ofta på vart åren tog vägen. Åren när livet var så enkelt, och mammarollen så självklar. Åren som var så präglade av glädje och tillförsikt. Mina lyckliga, bekymmersfria år, innan jag blev så där klok och förståndig som vuxna människor förväntas vara.

Ha en härlig kväll! /Ingrid