Min lieman
Det är måndag morgon. En ny arbetsvecka efter en underbar midsommarhelg. Thomas är ledig. Det känns lite konstigt. Vi brukar alltid köra ihop till jobbet, och vi har alltid så mycket att prata om. I dag får jag köra själv.
Jag längtar redan tillbaka till husvagnen. Vi börjar få det så fint. Thomas som inte är så mycket för att ta det lugnt har slitit hela helgen.
Med lien har han slagit gräset, på en av de två små ängarna ner till havet. Jag fick en sådan flash-back när jag såg honom.
Ibland är Thomas så lik min far. De har samma kroppsbyggnad, och ungefär samma längd. Samma härliga skratt. Även om Thomas är mycket mer sprudlande än vad min far var, så har de många likheter.
Framför mig såg jag hur min far ibland gick med lien på ställen där han inte kom åt med maskiner.
Jag minns när han öppnade ytterdörren och ropade in i farstun att han behövde hjälp med att dra slipstenen. Då visste vi att lien var ovass. Det var aldrig några problem för mig eller min syster. Det var ett roligt jobb.
Jag kommer så väl ihåg den där slipstenen. Det var en stor slät sten, som Kerstin eller jag hade i uppgift att dra runt med hjälp av en vev. På undersidan passerade slipstenen ett gammalt halvt däck fyllt med vatten, som vätte ner den.
Jag kommer ihåg ljudet när min far pressade liens ovassa kant mot stenen. Hur det skvätte vatten runt lie bladet. Hur min far försiktigt kontrollerade resultatet genom att pressa det vässade bladet mot sin nagel. Hur han kunde grymta till lite förnöjsamt när lien var så vass som han önskade.
Det är inte så ofta nuförtiden som man ser någon hantera varken en lie, eller en slipsten. Lien är sedan länge ersatt av grästrimmern, och i dag finns det fina kniv-vässare att ha hemma i kökslådan.
Att slå med en lie är ett hantverk som försvinner mer och mer.
Ju mer jag funderar, ju mer inser jag hur mycket som är borta sedan jag var barn. Allting är så mycket enklare i dag. Utvecklingen går framåt.
Trots det blir jag lite nostalgisk. Jag tycker om att Thomas går där med sin lie. Jag tycker det är ett mysigt inslag. Jag tycker det är synd att slipstenen uppe på gården är borta sedan länge, och nu ersatt av en fil och ett bryne.
Kanske är jag lite av en bakåtsträvare ibland.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag längtar redan tillbaka till husvagnen. Vi börjar få det så fint. Thomas som inte är så mycket för att ta det lugnt har slitit hela helgen.
Med lien har han slagit gräset, på en av de två små ängarna ner till havet. Jag fick en sådan flash-back när jag såg honom.
Ibland är Thomas så lik min far. De har samma kroppsbyggnad, och ungefär samma längd. Samma härliga skratt. Även om Thomas är mycket mer sprudlande än vad min far var, så har de många likheter.
Framför mig såg jag hur min far ibland gick med lien på ställen där han inte kom åt med maskiner.
Jag minns när han öppnade ytterdörren och ropade in i farstun att han behövde hjälp med att dra slipstenen. Då visste vi att lien var ovass. Det var aldrig några problem för mig eller min syster. Det var ett roligt jobb.
Jag kommer så väl ihåg den där slipstenen. Det var en stor slät sten, som Kerstin eller jag hade i uppgift att dra runt med hjälp av en vev. På undersidan passerade slipstenen ett gammalt halvt däck fyllt med vatten, som vätte ner den.
Jag kommer ihåg ljudet när min far pressade liens ovassa kant mot stenen. Hur det skvätte vatten runt lie bladet. Hur min far försiktigt kontrollerade resultatet genom att pressa det vässade bladet mot sin nagel. Hur han kunde grymta till lite förnöjsamt när lien var så vass som han önskade.
Det är inte så ofta nuförtiden som man ser någon hantera varken en lie, eller en slipsten. Lien är sedan länge ersatt av grästrimmern, och i dag finns det fina kniv-vässare att ha hemma i kökslådan.
Att slå med en lie är ett hantverk som försvinner mer och mer.
Ju mer jag funderar, ju mer inser jag hur mycket som är borta sedan jag var barn. Allting är så mycket enklare i dag. Utvecklingen går framåt.
Trots det blir jag lite nostalgisk. Jag tycker om att Thomas går där med sin lie. Jag tycker det är ett mysigt inslag. Jag tycker det är synd att slipstenen uppe på gården är borta sedan länge, och nu ersatt av en fil och ett bryne.
Kanske är jag lite av en bakåtsträvare ibland.
Ha en härlig dag! / Ingrid