Min Kodak Instamatic
När jag skriver detta inlägg sitter jag utanför Maxi i Karlskrona. Det är tisdag morgon, och jag ska köpa en tårta till fikat med målaren. Han kommer att sluta sitt arbete idag, och vi ska fira att det är färdigt.
Det ser ut att bli en härlig höstdag. Jag ska åka till Emmaboda i eftermiddag. Jag kommer att vara där lite mer nu, de här sista veckorna innan jag börjar jobba.
Jag var ute och tog lite bilder på kossorna nere på sjöängen häromdagen. Det var en solig dag. Det var varmt i luften, och jag njöt av stunden. Jag gillar att ha djuren på ängen. De är ett sällskap, trevliga och snälla. Nu håller min syster och hennes man på att ta hem dem för den här gången. Det är lite sorgligt. Hösten är här.
Jag kom att tänka på min allra första kamera, som jag fick på min sju-årsdag. Det var en stor händelse. Jag kommer fortfarande ihåg hur paketet såg ut. Vilken otrolig glädje jag kände när jag öppnade det.
Kameran var en svart Kodak Instamatic. Jag tror att många av sextio-talets kameror var av det märket.
Jag hade den kvar länge, och den fanns till och med på plats när Marie föddes 1982. På den tiden var tekniken mer hållbar än idag.
I paketet låg också en liten avlång kartong. I kartongen låg tre stycken kuber, som var den tidens blixt. Varje blixtkub kunde man använda 4 gånger. En gång på varje sida. Man satte blixten i ett litet fäste på kameran, och den roterade automatiskt när man drog fram filmen med en liten spak uppe i högra hörnet.
Jag älskade den här kameran. Som barn på sextiotalet var kameran ganska ovanlig. I alla fall i vår familj. Det finns inte många foton på mig och min lillasyster när vi växte upp.
Det skulle nu bli ändring på det. Jag skulle självklart bli en proffsfotograf, och jag skulle fota hela världen. Folk skulle fråga efter mig, och den här kameran skulle naturligtvis göra mig rik.
Filmen var dyr. Framkallningen var också dyr, och så mycket pengar hade vi inte. Jag hade fått en film med 24 bilder i paketet, men den skulle vara länge.
Det var inte så lätt. Det fanns så mycket jag ville fota, och alldeles för snabbt var filmen slut. Mamma lämnade in den för framkallning i en affär inne i Karlskrona, och efter fjorton dagar var den färdig att hämta. Jag var så spänd. Jag längtade efter mina foton, och alla de fantastiska motiv jag hade fotat.
Döm om min besvikelse…
På fotona hade jag ibland fått med ett huvud, och ibland en kropp. Sällan en hel person. Fotona var suddiga, och jag insåg att min proffskarriär låg en bit in i framtiden.
Jag lärde mig så småningom. Bilderna blev lite bättre, men min karriär kom av sig. Jag blev aldrig någon världskänd fotograf.
Jag ler åt det idag. Hur jag alltid gick in för allt jag gjorde med hull och hår, och för att mina planer alltid var så stora.
Jag tar fortfarande foton på barn och barnbarn, men mina ambitioner är inte längre lika höga. De har slipats av med åren. Det är lite sorgligt.
För visst var livet så mycket mer spännande, så länge jag fortfarande trodde att mina möjligheter i allt jag gjorde var fullständigt obegränsade!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Det ser ut att bli en härlig höstdag. Jag ska åka till Emmaboda i eftermiddag. Jag kommer att vara där lite mer nu, de här sista veckorna innan jag börjar jobba.
Jag var ute och tog lite bilder på kossorna nere på sjöängen häromdagen. Det var en solig dag. Det var varmt i luften, och jag njöt av stunden. Jag gillar att ha djuren på ängen. De är ett sällskap, trevliga och snälla. Nu håller min syster och hennes man på att ta hem dem för den här gången. Det är lite sorgligt. Hösten är här.
Jag kom att tänka på min allra första kamera, som jag fick på min sju-årsdag. Det var en stor händelse. Jag kommer fortfarande ihåg hur paketet såg ut. Vilken otrolig glädje jag kände när jag öppnade det.
Kameran var en svart Kodak Instamatic. Jag tror att många av sextio-talets kameror var av det märket.
Jag hade den kvar länge, och den fanns till och med på plats när Marie föddes 1982. På den tiden var tekniken mer hållbar än idag.
I paketet låg också en liten avlång kartong. I kartongen låg tre stycken kuber, som var den tidens blixt. Varje blixtkub kunde man använda 4 gånger. En gång på varje sida. Man satte blixten i ett litet fäste på kameran, och den roterade automatiskt när man drog fram filmen med en liten spak uppe i högra hörnet.
Jag älskade den här kameran. Som barn på sextiotalet var kameran ganska ovanlig. I alla fall i vår familj. Det finns inte många foton på mig och min lillasyster när vi växte upp.
Det skulle nu bli ändring på det. Jag skulle självklart bli en proffsfotograf, och jag skulle fota hela världen. Folk skulle fråga efter mig, och den här kameran skulle naturligtvis göra mig rik.
Filmen var dyr. Framkallningen var också dyr, och så mycket pengar hade vi inte. Jag hade fått en film med 24 bilder i paketet, men den skulle vara länge.
Det var inte så lätt. Det fanns så mycket jag ville fota, och alldeles för snabbt var filmen slut. Mamma lämnade in den för framkallning i en affär inne i Karlskrona, och efter fjorton dagar var den färdig att hämta. Jag var så spänd. Jag längtade efter mina foton, och alla de fantastiska motiv jag hade fotat.
Döm om min besvikelse…
På fotona hade jag ibland fått med ett huvud, och ibland en kropp. Sällan en hel person. Fotona var suddiga, och jag insåg att min proffskarriär låg en bit in i framtiden.
Jag lärde mig så småningom. Bilderna blev lite bättre, men min karriär kom av sig. Jag blev aldrig någon världskänd fotograf.
Jag ler åt det idag. Hur jag alltid gick in för allt jag gjorde med hull och hår, och för att mina planer alltid var så stora.
Jag tar fortfarande foton på barn och barnbarn, men mina ambitioner är inte längre lika höga. De har slipats av med åren. Det är lite sorgligt.
För visst var livet så mycket mer spännande, så länge jag fortfarande trodde att mina möjligheter i allt jag gjorde var fullständigt obegränsade!
Ha en härlig dag! / Ingrid