Min knäppa fina syster

Idag har jag tagit sovmorgon. Jag vaknade inte förrän kvart över fem, och insåg att det faktiskt höll på att ljusna utanför fönstret. Det är fantastiskt hur fort det går nu.  

Kaffet är färdigt. Denise går mannekänguppvisning medan jag som vanligt sitter uppkrupen i soffan. Om någon timme är det dags att ge sig av till jobbet, men än har jag lite tid för mig själv.  

Som jag berättade tidigare, var vi många barn som lekte ihop på Galjamarken under sextiotalet. Ett av dem var liten tjej som hette Ann Andersson.

Ann var ett år äldre än mig, och jag kommer ihåg att jag beundrade henne. Hon var så tuff, och hon var inte rädd för någonting. Själv var jag en liten fegis. Ann hade en storasyster som hette Pia, och familjen bodde i ett hyreshus mitt emot vårt.  

Om morgnarna brukade jag hämta Ann, och så gjorde vi sällskap till skolan. Än idag kan jag när jag vill komma ihåg, hur det lät när hennes mamma borstade hennes långa tjocka hår. Själv hade jag på den tiden bara några tunna strån på huvudet som jag förtvivlat försökte få lite längd på. Utan någon större framgång.  

Ann hade alltid så mycket att göra. Hon blev aldrig färdig. Det slutade nästan alltid med att vi kom försent till skolan. Det tyckte inte min mamma var så bra, och till slut fick vi gå var för sig. Det var trist. 

En vårdag fyllde Ann år. Hon skulle ha barnkalas, och jag var bjuden. Vad jag kan komma ihåg så var det inte så vanligt att man överhuvudtaget hade kalas under den här tiden. Det var en stor händelse på gatan. Min syster Kerstin var väldigt förtretad över att hon inte var bjuden, och känner jag mig själv rätt så retade jag henne säkert för det. Det skulle jag inte ha gjort. Sådant straffar sig alltid.  

Så var den stora dagen för kalaset inne. Jag tyckte att jag var så fin. Jag hade suttit under mammas hårfön, med huvudet fullt av papiljotter. Jag hade min nyaste klänning på mig, och vita knästrumpor. Jag skrattar högt när jag ser de fotona idag. Man kan riktigt se på bilderna hur fin jag kände mig.  

Jag gav mig iväg på lätta fötter. Solen sken, och jag var uppspelt. Med födelsedagspaketet hårt i handen knackade jag på dörren och blev insläppt. I lägenheten fanns flera stycken av barnen från gatan, och det pirrade av förväntan i bröstet på mig.

Då knackade det på dörren igen.  

Jag kommer ihåg att Anns föräldrar tittade förvånat på varandra. Alla gästerna hade kommit, och de väntade ingen.  

Utanför dörren stod min lillasyster. Iklädd vardagskläder, med någonting inrullat i tidningspapper. Hon var smutsig i ansiktet efter att ha varit ute och lekt, men det bekom henne inte ett dugg. Hon sken som en sol och överräckte lyckligt sitt paket.  

Jag blev så arg på henne. Jag skällde, och försökte få henne att gå hem. Det var helt lönlöst. Hon bara fortsatte att skina där hon stod. 

Ännu argare blev jag när det visade sig att paketet innehöll en bok, som jag själv hade köpt och gett Kerstin i julklapp året innan.  

Anns föräldrar kände sig tvungna att bjuda in henne, och jag tror att Kerstin hade roligast av alla på kalaset.  

Kerstin var alltid så glad som liten. Alla älskade henne för hennes sätt, och hon var rolig som få. Hennes skratt hördes över hela Galjamarken, och ingen kunde låta bli att tycka om henne. Hon var uppfinningsrik, och ingen kan säga annat än att hon löste sina problem. Förmodligen hade jag aldrig kommit ihåg det här kalaset, om inte Kerstin så oväntat hade dykt upp.  

Den här händelsen för så många år sedan har gått till historien i vår familj. Vi skrattar fortfarande gott åt hur snopen jag blev när Kerstin smutsig men lycklig dök upp i dörröppningen med sitt tidningspaket.

Mamma hade naturligtvis inte en aning om var Kerstin var. Det fick hon veta först efteråt. Även om hon inte visade det, så tror jag att hon skrattade inombords.  

Det är så roligt att tänka tillbaka och minnas. Jag går och småskrattar lite för mig själv, och mår väldigt gott i det här.

 

Ha en härlig dag! /Ingrid