Min härliga hemska frispråkiga dotter...
I natt flyttar vi fram klockan en timme. Det ska bli så underbart. Jag som normalt sett är upp vid 04 varje morgon, kommer att få sovmorgon varje dag!
I dag ska jag berätta om hur det är att ha barn. Hur tokigt det kan bli, och hur många skratt det ger...
En bit in på 80-talet, hyrde vår lilla familj en liten sommarstuga i Torhamn. Stugan var kall och dragig. Där fanns inget varmvatten, således ingen dusch, men däremot en och annan mus.
Jag trivdes så bra i mitt lilla hem. Stugan var spartansk, men mysig. Havet låg nära, och grannarna var trevliga.
Jag har alltid haft lätt för att anpassa mig. Det har jag haft stor nytta av många gånger. Jag såg det aldrig som något problem med att bo omodernt. Allt gick att lösa om man bara ville, och det ville vi.
Marie pratar ofta om hur hon och pappa körde ner till Torhamns hamn och duschade. Det tyckte hon var spännande.
Vi hyrde stugan av ett äldre par. Det var två underbara människor, och jag tyckte så mycket om dem. De är båda borta idag, men jag minns dem med värme.
Vi betalade 500 kronor kontant i hyra varje månad. Jag är övertygad om att uppvärmningskostnaden under större delen av året var minst det dubbla.
Marie hade en liten kompis på området som hette Jens. Jens var en härlig liten kille. De lekte nästan varje dag, och Marie var ofta hemma hos honom.
På nätterna brukade Marie komma in till oss i vårt sovrum. Vi la henne alltid mellan oss. Det fanns två madrasser i sängen, och kvalitén var kanske inte den bästa. De gled isär på nätterna, och när Marie vaknade på morgnarna låg hon alltid mellan dem.
En natt lyckades Marie få Loffe till att flytta över till mitten av sängen, medan hon själv tog hans plats. Morgonen därpå var hon väldigt stolt över det.
Samma kväll skulle jag hämta hem Marie från Jens. Jens föräldrar bjöd på te och mackor, och snart satt jag bänkad vid deras köksbord. Jag satt ofta där, och det var alltid lika trevligt.
Marie tyckte så mycket om Jens föräldrar, och kanske särskilt om hans pappa Bengt.
Mitt i en tugga kom Marie plötsligt på något. Med tindrande ögon och ett stort leende över hela ansiktet utbrast hon: ”Du Bengt, vet du?” Utan att vänta på hans svar fortsatte hon: ” I natt har min pappa legat på springan heeela natten! ”
När jag vill kan jag se Bengt framför mig. Hur han med ena pekfingret flyttade upp glasögonen på näsan, medan färgen steg i hans ansikte. Han sa inte ett ord. Han tittade inte åt mitt håll. Istället såg han ihärdigt ner i bordet.
Det var inte många som kunde få Bengt mållös, men Marie lyckades den gången.
Min äldsta dotter har alltid varit frispråkig. När hon var liten kunde vad som helst komma ur hennes lilla mun, och det var hemskt ibland. Vid det här tillfället var jag med och kunde förklara. Det hon har sagt när jag INTE har varit med vågar jag inte ens tänka på.
Idag har Marie en egen alldeles underbar liten Hedda, som har exakt samma förmåga. Det tycker jag är rättvist.
Nu börjar det skymma utanför fönstret. Denise klagar på att hon är hungrig, och katten Elsa vill gå ut. Det börjar bli dags att stänga ner datorn och ta tag i livet igen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid