Min gamla Taunus.
Så var det lördag igen. Här i Emmaboda skiner solen. Den är efterlängtad. Även om vintern fortfarande håller sitt grepp över bygden, så är våren på väg. Om två veckor ändrar vi till sommartid, och då blir dagarna längre. Det ska bli så skönt.
Jag sitter som vanligt här på min altan med Elsa som sällskap. Tankarna far. Man samlar på sig så många minnen genom livet, och ibland poppar det upp saker som har varit borta länge.
En tidig morgon i mars för många år sedan hade jag varit uppe i Björkenäs och skött morgonmjölkningen. Vår far var sjuk, och vi hjälptes alla åt för att få gården att fungera.
Innan jag körde hem hade jag fyllt min mjölkspann med mjölk direkt från tanken, och tryckt fast locket. På den tiden hade jag huset fullt av småfolk, och jag kommer ihåg att jag hade lovat dem pannkakor. Jag kan lova er. Inga pannkakor är så goda som just de som är gjorda på riktig mjölk.
Jag körde en gammal Ford Taunus. Jag är inte världens bästa på att sköta bilar, och den här hade mycket kvar att önska. Men den fungerade, och det räckte långt för mig.
Jag kommer ihåg att jag var lite stressad. Jag skulle hem och duscha, och hinna in till Karlskrona och jobbet i tid.
Jag körde kustvägen fram. När jag kom till Bredäng sprang det plötsligt ut ett rådjur precis framför bilen. Det slog i fronten, och flög sedan upp på motorhuven. Rådjuret slog i och krossade vindrutan, som splittrades och föll över mig där jag satt bakom ratten. Rådjuret fortsatte över taket, och la sig till slut på bagageluckan där det blev liggande. Mjölkspannen där bak hade vält när jag tvärbromsade, och hela golvet var fullt av mjölk.
Jag gick ur bilen. Tittade på rådjuret, som hade avlidit omedelbart. Så gick jag in på gården vid sidan av vägen och pratade med markägaren, som inte ville ha med rådjuret att göra. Jag lånade telefonen, ringde polisen och anmälde olyckan.
Så stod jag där vid min bil igen. Rådjuret låg kvar på bagageluckan, och rutan var krossad. Hela förarsätet var fullt av glas, och golvet av mjölk. Jag funderade en stund på vad jag skulle göra.
I Konungshamn en bit bort, bodde en av mina allra bästa väninnor Paola, och hennes man. Sören var jägare, och jag visste att de skulle hjälpa mig.
Jag satte mig i bilen. Provade att starta den, och naturligtvis gick den igång. Det var ju inte den det var fel på. Så körde jag iväg, med min krossade vindruta och rådjuret där bak.
Jag kommer så väl ihåg de bilar jag mötte. Bilförarna stirrade förfärat på mig och min last, och förmodligen trodde de inte sina ögon. Det måste ha varit en märklig syn…
Sören befriade mig från rådjuret. Paola bjöd på kaffe, och Tom på macken tog hand om bilen. Hur jag än skurade fick jag aldrig helt bort mjölken från golvet. Det som var kvar surnade, och vi kunde inte använda bilen på evigheter. Helt försvann lukten aldrig från min gamla Ford Taunus.
Även om det inte var så roligt just då, så skrattar vi gott åt det idag. Rådjuret behövde aldrig lida, och det är huvudsaken.
Nu har Elsa gett upp. Solen ligger på, och det är för varmt härute nu. Jag ska gå in och sätta på lite förmiddagskaffe, och göra ett djupdyk i frysen efter något gott.
Tack för att du har läst! /Ingrid
Ha en härlig dag! /Ingrid