Min finaste morfar Hilding
Vi är tillbaka i Paradiset efter en hektisk dag. Vi hade en del att göra i Emmaboda innan vi kom iväg. På gården i Kvisingsbo stannade vi till och lämnade av partytältet.
I Bussevik nere i Torhamn hämtade vi ene, som Thomas har fått för att bygga gärdsgård av.
Byggnadsställningen hemma hos mamma skulle flyttas eftersom målaren var färdig på den gaveln, men när vi kom dit var det uppskjutet tills i morgon.
Men nu är vi alltså på plats. Jag har en stund över, och jag passar på.
Många gånger har jag skrivit om min mormor Edith, som jag stod så nära när jag var barn. Jag har skrivit om hennes kaffedrickande, och om hennes brödbak. Om när hon handlade av varubussen, och om hur hon ibland kunde sticka till mig en tablettask.
Idag ska jag skriva några rader om min morfar Hilding. Min fina fina morfar.
Morfar var stor och bastant. För varje år som gick sydde mormor i nya kilar på sidorna av hans byxor, och till slut var kilarna större än själva byxan. Till det bar han alltid hängslen, som höll byxorna på plats.
Morfar var godmodig, och lite tystlåten. Det var kanske inte så konstigt, eftersom mormor pratade desto mer.
Han kom in ibland på dagarna och lyssnade på den lilla ljusblå transistorradion som stod på en hylla i köket. Då satt han lite lätt framåtlutad i kökssoffan med rynkad panna, och lyssnade koncentrerat på väderleksrapporten.
Vädret var heligt för morfar. Då var vi barn tvungna att vara knäpptysta. Hur signalen på radion som förkunnade vädret lät, kommer jag fortfarande ihåg.
Min morfar var född 1896, som äldste sonen i en fattig familj med många barn. Som vuxen var han väl ansedd i omgivningarna, och han betraktades som en ”redig karl”. I efterhand har jag förstått att morfar var väldigt intelligent, och hade han haft andra förutsättningar än de han hade, kanske hans liv hade sett annorlunda ut.
Jag har ett tydligt minne av min morfar. Det är inget speciellt, men ett minne som känns så varmt och fint.
Det var en sommarkväll, och morfar skulle som ordförande i kyrkorådet gå på ett möte i Torhamn.
Jag var med honom i badrummet, medan han gjorde sig i ordning. Han tvättade sig noga i handfatet, och rakade sig grundligt. Efteråt tog han rikligt av rakvattnet ”Aqua Vera” i handen, och klappade in det i ansiktet. Den doften kan jag fortfarande efter femtio år, förnimma i mitt minne.
Det som var speciellt med just den här gången, var att morfar sjöng. Han var glad. Han skojade med mig, och han skrattade. Det var inte så ofta som vi barn fick någon uppmärksamhet av morfar. Jag kände mig så nära honom den gången, och det minnet bär jag i mitt innersta.
Som vuxen har jag förstått att han naturligtvis såg fram emot lite socialt umgänge, utanför det eviga arbetet på gården. Tillfällena var inte så många, och han njöt förväntansfullt av stunden.
När han var färdig i badrummet klädde han på sig sin kostym med en skjorta under. Till sist tog han ner sin hatt från hatthyllan. Han studerade den noga och borstade till den lite med handen, innan han satte den på huvudet.
Efter det var han färdig att ge sig av. Han visslade medan han tog fram cykeln ur garaget, och glad i hågen trampade iväg de åtta kilometerna ut till Torhamn. Min morfar hade inget körkort, men han såg aldrig det som något problem. Han var van vid att ta cykeln dit han skulle.
Min fina morfar. Han är borta sedan länge. Nya generationer har tagit vid, och andra tider har stundat. Inte många människor cyklar längre iklädda kostym och hatt, för att ta sig åtta km till ett kyrkorådsmöte.
Inte är heller vädret på radion sedan internets framfart lika viktigt, och rakvattnet ”Aqua Vera” används inte längre av alla män.
Jag tänker på morfar ibland. Jag kan fundera på hur han såg på sitt liv, och hur hans drömmar såg ut. Vad han hade för tankar där han satt i vagnen bakom hästen, och vad han såg fram emot i vardagen.
Jag hoppas och tror att han trots allt var ganska nöjd med sitt liv. Att han tog vara på de stunder som bjöds, och att han levde ett liv nära naturen, som han uppskattade.
Älskade morfar.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I Bussevik nere i Torhamn hämtade vi ene, som Thomas har fått för att bygga gärdsgård av.
Byggnadsställningen hemma hos mamma skulle flyttas eftersom målaren var färdig på den gaveln, men när vi kom dit var det uppskjutet tills i morgon.
Men nu är vi alltså på plats. Jag har en stund över, och jag passar på.
Många gånger har jag skrivit om min mormor Edith, som jag stod så nära när jag var barn. Jag har skrivit om hennes kaffedrickande, och om hennes brödbak. Om när hon handlade av varubussen, och om hur hon ibland kunde sticka till mig en tablettask.
Idag ska jag skriva några rader om min morfar Hilding. Min fina fina morfar.
Morfar var stor och bastant. För varje år som gick sydde mormor i nya kilar på sidorna av hans byxor, och till slut var kilarna större än själva byxan. Till det bar han alltid hängslen, som höll byxorna på plats.
Morfar var godmodig, och lite tystlåten. Det var kanske inte så konstigt, eftersom mormor pratade desto mer.
Han kom in ibland på dagarna och lyssnade på den lilla ljusblå transistorradion som stod på en hylla i köket. Då satt han lite lätt framåtlutad i kökssoffan med rynkad panna, och lyssnade koncentrerat på väderleksrapporten.
Vädret var heligt för morfar. Då var vi barn tvungna att vara knäpptysta. Hur signalen på radion som förkunnade vädret lät, kommer jag fortfarande ihåg.
Min morfar var född 1896, som äldste sonen i en fattig familj med många barn. Som vuxen var han väl ansedd i omgivningarna, och han betraktades som en ”redig karl”. I efterhand har jag förstått att morfar var väldigt intelligent, och hade han haft andra förutsättningar än de han hade, kanske hans liv hade sett annorlunda ut.
Jag har ett tydligt minne av min morfar. Det är inget speciellt, men ett minne som känns så varmt och fint.
Det var en sommarkväll, och morfar skulle som ordförande i kyrkorådet gå på ett möte i Torhamn.
Jag var med honom i badrummet, medan han gjorde sig i ordning. Han tvättade sig noga i handfatet, och rakade sig grundligt. Efteråt tog han rikligt av rakvattnet ”Aqua Vera” i handen, och klappade in det i ansiktet. Den doften kan jag fortfarande efter femtio år, förnimma i mitt minne.
Det som var speciellt med just den här gången, var att morfar sjöng. Han var glad. Han skojade med mig, och han skrattade. Det var inte så ofta som vi barn fick någon uppmärksamhet av morfar. Jag kände mig så nära honom den gången, och det minnet bär jag i mitt innersta.
Som vuxen har jag förstått att han naturligtvis såg fram emot lite socialt umgänge, utanför det eviga arbetet på gården. Tillfällena var inte så många, och han njöt förväntansfullt av stunden.
När han var färdig i badrummet klädde han på sig sin kostym med en skjorta under. Till sist tog han ner sin hatt från hatthyllan. Han studerade den noga och borstade till den lite med handen, innan han satte den på huvudet.
Efter det var han färdig att ge sig av. Han visslade medan han tog fram cykeln ur garaget, och glad i hågen trampade iväg de åtta kilometerna ut till Torhamn. Min morfar hade inget körkort, men han såg aldrig det som något problem. Han var van vid att ta cykeln dit han skulle.
Min fina morfar. Han är borta sedan länge. Nya generationer har tagit vid, och andra tider har stundat. Inte många människor cyklar längre iklädda kostym och hatt, för att ta sig åtta km till ett kyrkorådsmöte.
Inte är heller vädret på radion sedan internets framfart lika viktigt, och rakvattnet ”Aqua Vera” används inte längre av alla män.
Jag tänker på morfar ibland. Jag kan fundera på hur han såg på sitt liv, och hur hans drömmar såg ut. Vad han hade för tankar där han satt i vagnen bakom hästen, och vad han såg fram emot i vardagen.
Jag hoppas och tror att han trots allt var ganska nöjd med sitt liv. Att han tog vara på de stunder som bjöds, och att han levde ett liv nära naturen, som han uppskattade.
Älskade morfar.
Ha en härlig dag! / Ingrid