Min finaste Göran

”Det här inlägget är det svåraste jag har gjort, sedan jag startade upp den här bloggen. Jag har gråtit så många tårar. Det har väckt så många minnen, och så många tankar. Jag har fått gå undan ibland, för att sedan komma tillbaka.
Trots det vill jag inte att detta ska uppfattas som ett sorgligt inlägg. Tvärtom vill jag att ni ska se det som en hyllning till en av de finaste människor jag har haft i mitt liv. ”

Idag har det kommit ut en ny annons på hemnet. En liten sommarstuga i Björkenäs som är till salu. Sommarstugan ligger otroligt vackert i en skogsdunge, och solen skiner alltid där. I alla fall gör den det i mitt minne.

När vi flyttade till Björkenäs 1972 träffade jag Göran för första gången. Göran blev min kusin, och framför allt så blev han min bästa vän.

Göran bodde i Stockholm, tillsammans med sin syster och sina föräldrar, men alla lov tillbringade de här nere i den lilla stugan vid skogsdungen.

När jag vill kan jag se honom framför mig. Göran med sitt halvlånga ljusa hår som var så modernt på 70-talet. Hans lite sneda framtand, och hans alltid så blå ögon. Göran var precis som jag alltid pigg på att hitta på något. Jag tror att det var därför vi hade så roligt ihop.

I timmar kunde vi utforska varenda liten vrå ute i bodarna. Vi klättrade på takbjälkarna, och våra föräldrar hade förfasat sig om de hade vetat allt livsfarligt vi hittade på.

Vår fantasi var oändlig, och vår uppfinningsrikedom var enorm. Vi hade alltid något nytt projekt på gång, och jag minns aldrig att vi hade tråkigt.

Ibland cyklade vi ner till campingen. Vi badade i timmar, och lekte i vattnet. På hemvägen brukade vi köpa glass i den lilla kiosken. Det var en härlig tid.  

När vi blev lite äldre hjälpte vi till i höskörden. Göran som var motorintresserad satt i traktorn, medan jag stod i lasset. När vi var färdiga för dagen sprang vi ner till badstranden och sköljde bort allt damm och smuts. Vi var så upplysta och så kloka, som bara riktigt unga människor kan vara. Vi trodde att livet var oändligt, och att vi själva var odödliga.

Under flera somrar bodde vi innanför en liten glugg i väggen på höladan, som var öppen för att höet skulle kunna lastas in. På den tiden var höbalarna mjuka, och efter lite yttre påverkan, var de sköna att sova på.

Vi hade fullt med serietidningar i vår glugg, och ibland norpade vi till oss lite bullar eller något annat gott som vi tog med oss ut. På kvällarna spelade vi kort, och varje morgon vaknade vi av att solens strålar stack in genom gluggen. Jag kommer fortfarande ihåg hur höet luktade, och hur dammet täckte det mesta av våra tillhörigheter. Det var inget som bekymrade oss.

Vi blev äldre, och vi lekte inte längre på samma sätt. Istället satt vi på mitt rum och pratade i timmar, om allt och ingenting. Göran var så lätt att prata med. Han stod mig så nära, och jag behövde aldrig vara rädd för vad han skulle tycka.

Göran själv hade en enda rädsla i livet. Han ville aldrig bli en Svensson, med villa, Volvo, barn och hund. Jag brukade skoja med honom om att han en dag skulle bli världens bästa pappa. Det blev inte så.

Sommaren 1981 omkom Göran i en tragisk olycka. Det var en fruktansvärd händelse och en sorg som fullständigt lamslog oss alla.

Åren har gått, men jag tänker ofta på min Göran. Jag saknar honom fortfarande, och jag pratar med honom ibland. Jag är övertygad om att han hör mig.

Jag hoppas och tror att han har det bra där han är. Att han sitter i sin himmel och spelar kort. Att han fuskar ibland, och att han njuter av att han kom undan både Svensson-livet, Volvon och hundarna.

Kram / Ingrid