Min fina svärfar

Jag funderar mycket på det här med hur generationerna växlar. Vilka olika liv vi får, beroende på vilket årtionde vi föds in i. Hur fort livet passerar, och hur viktigt det är att ta vara på det. 

Thomas pappa hette Allan. Allan var en varm och fin människa, med en självklar auktoritet. Han arbetade som rektor här i Emmaboda under många år.  

Allan var född 1928 på en gård i närheten av Rävemåla, i Kronobergs län. Under hela sitt liv tillbringade han all sin lediga tid härute, och iklädd hatt och kavaj arbetade han hårt i skogen. Det var en annan tid. Långt före alla krav på skyddsutrustning.  

När jag vill kan jag se Allan sitta på sin stol i skuggan av syrenbersån, ute på gården. Han hade en keps som skydd mot solen, och ett nöjt uttryck i ansiktet.

Han älskade sin gård. Han uppskattade det enkla, och han hade förmågan att njuta av det lilla. Allan var en stor man.  

Det var spännande att få ta del av hans liv.  

Allan berättade med inlevelse om hur han och hans syskon under sommarhalvåret tvättade sig nere i sjön. Vintertid vaskade man sig så gott det gick i kallt vatten i ett handfat i köket.

Till jul bar man in ett träkar som man ställde på golvet. Där badade sedan hela familjen i samma vatten. Fadern var först ut, medan det yngsta barnet fick vänta till sist. Frågan är hur rent vattnet var då.

Detta ger mig perspektiv. För mig är duschen varje morgon ett måste för att jag ska känna mig fräsch. 

Inne i kammaren innanför köket stod, och står fortfarande en stor träkista. Som de flesta andra husmödrar vid den här tiden, så bakade Allans mamma Edla allt bröd själv. Stora brödkakor som hon sedan la i kistan för förvaring. Detta var långt före frysboxens ankomst.  

De brödkakorna som låg längst ner i kistan hade hunnit mögla innan de kom fram. Möglet gned Edla bort med en kökshandduk innan hon skar upp det. Allan hade under sitt liv aldrig några problem med att äta mögligt bröd. Han skulle aldrig drömma om att slänga en brödkaka på grund av det. Det vore i hans värld ett förfärligt slöseri. 

Tvätten skötte Edla nere vid sjön tillsammans med de andra kvinnorna i byn. Låg isen, högg någon av männen upp en vak för ändamålet. De flesta av kvinnorna i den här generationen fick med tiden problem med värk i händerna.  

Det var inte så längesedan. Det är bara ett liv bort. 

Tiden har förändrats. Idag köper vi det vi behöver i affären, och inte många av oss äter mögligt bröd. De flesta av oss har tillgång till en tvättmaskin, och vi slipper förfrysa händerna i en iskall sjö.

Vi stressar runt för att hinna med alla måsten, och vi hinner sällan stanna upp och njuta av stunden.  

Det var ett tungt och arbetsamt slit på gården där Allan växte upp. Trots det så levde man ett lugnare liv närmare naturen. Intrycken var inte så många, och kraven inte så stora.  

Det var mycket som förändrades under Allans liv. Han pratade ofta med värme om gamla tider, och han var inte helt nöjd med hur samhället ser ut idag. 

Det är svårt att föreställa sig hur det såg ut för nittio år sedan. Det är ännu svårare att tänka sig hur det kommer att se ut om ytterligare nittio år. I den takt som utvecklingen rusar på kan vi inte ens gissa.  

Allan lämnade oss för några år sedan. Han lämnade ett stort tomrum efter sig, och hans stol i syrenbersån är inte längre ständigt upptagen. Det är tidens gång. Jag hoppas och tror att han har det bra där han är, och att han från sin himmel håller ett litet vakande öga på oss. Det kan behövas ibland.  

Ha en härlig kväll! / Ingrid

 "Allan på vedbacken, 85 år gammal." 

 

"Allans mamma Edla, i början av 90-talet."