Min fina lillebror
Idag är det den 26 juni 2018. Det är ingen vanlig dag. Det är min lillebrors födelsedag. Dessutom är det vår fina svärson Martins 35-årsdag.
Jag minns så väl när mamma berättade att hon var gravid. Jag kan se henne framför mig hur hon stod vid garderoben i Kerstins och mitt rum i trosor och bh. Hon var rund om magen, och hon förklarade skrattande varför.
Det var en sådan häftig känsla jag kände den gången. Det hade alltid varit bara Kerstin och jag, och nu skulle vi få en alldeles egen liten bebis att pussa på. Det var stort.
Jag har sedan jag var liten tyckt så mycket om barn. Vi hade en granne på Galgamarken som hade en liten pojke i ettårsåldern. Jag var ofta inne och lekte med honom. Jag tyckte det var så roligt.
Jag var djupt engagerad i den här graviditeten. Jag väntade och jag längtade. Det kändes som att tiden fram till midsommar när förlossningen var beräknad, kändes oändlig.
Kerstin och jag plockade ihop våra små besparingar, och tog bussen in till Karlskrona. Där gick vi runt och tittade på bebiskläder, och insåg med bestörtning hur dyrt det var. Till slut kom vi i alla fall över en liten ribbad röd sparkbyxa med mörkblå kanter som vår ekonomi tillät.
Det var så roligt på vägen hem i bussen. Vi var så uppspelta där vi satt på varsitt säte med vårt lilla tunna paket. Vi fantiserade om hur glad mamma skulle bli. Vi bestämde oss för att gömma paketet i garderoben i vårt rum tills bebisen hade kommit.
Så länge kunde vi inte hålla oss. Väl hemma och innanför ytterdörren överräckte vi det i hallen.
Mamma blev precis så glad som vi hade hoppats. Sparkdräkten var inte så mycket för världen, men jag tror att hon uppskattade vår goda vilja. Hon skulle komma att klä vår lillebror ofta i den när han väl kom.
Det var mycket planering inför flytten till Björkenäs under den här våren. Vår farmor Olga tapetserade de rum som Kerstin och jag skulle ha. Vi skulle få egna rum, och vi fick själva välja tapeter. Det var spännande. Jag kommer ihåg att jag brukade sitta på en pall i rummet och prata med henne medan hon jobbade.
Mamma blev större och större. Jag kommer ihåg att jag var så stolt över hennes mage. Det var mitt småsyskon som låg däri, och jag missade aldrig ett tillfälle att påpeka det.
Efter skolavslutningen det året åkte jag på läger. Det var ett misstag. Jag var livrädd att bebisen skulle komma medan jag var iväg, och jag längtade bara hem. Det hela slutade med att mina föräldrar fick komma och hämta mig i förtid.
Den 26 juni 1972 väckte vår far Kerstin och mig tidigt på morgonen. Han var trött men lycklig. Mamma och han hade varit på förlossningen hela natten, och Kerstin och jag hade fått en lillebror.
Det var ett stort ögonblick. Det var en häftig känsla. Det var overkligt, men helt fantastiskt. En lillebror.
Vi fick hälsa på mamma på sjukhuset. Genom en glasruta fick vi se bebisen, som var det finaste vi hade sett.
Det har gått många år sedan dess. Vår lillebror har blivit stor. Han är gift med en underbar tjej som vi tycker så mycket om, och han är själv idag en engagerad trebarnspappa. Tiden har gått fort.
Men han är fortfarande min lillebror. Han är fortfarande jättefin. Han fyller fortfarande år, och jag hoppas att han får världens bästa födelsedag!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag minns så väl när mamma berättade att hon var gravid. Jag kan se henne framför mig hur hon stod vid garderoben i Kerstins och mitt rum i trosor och bh. Hon var rund om magen, och hon förklarade skrattande varför.
Det var en sådan häftig känsla jag kände den gången. Det hade alltid varit bara Kerstin och jag, och nu skulle vi få en alldeles egen liten bebis att pussa på. Det var stort.
Jag har sedan jag var liten tyckt så mycket om barn. Vi hade en granne på Galgamarken som hade en liten pojke i ettårsåldern. Jag var ofta inne och lekte med honom. Jag tyckte det var så roligt.
Jag var djupt engagerad i den här graviditeten. Jag väntade och jag längtade. Det kändes som att tiden fram till midsommar när förlossningen var beräknad, kändes oändlig.
Kerstin och jag plockade ihop våra små besparingar, och tog bussen in till Karlskrona. Där gick vi runt och tittade på bebiskläder, och insåg med bestörtning hur dyrt det var. Till slut kom vi i alla fall över en liten ribbad röd sparkbyxa med mörkblå kanter som vår ekonomi tillät.
Det var så roligt på vägen hem i bussen. Vi var så uppspelta där vi satt på varsitt säte med vårt lilla tunna paket. Vi fantiserade om hur glad mamma skulle bli. Vi bestämde oss för att gömma paketet i garderoben i vårt rum tills bebisen hade kommit.
Så länge kunde vi inte hålla oss. Väl hemma och innanför ytterdörren överräckte vi det i hallen.
Mamma blev precis så glad som vi hade hoppats. Sparkdräkten var inte så mycket för världen, men jag tror att hon uppskattade vår goda vilja. Hon skulle komma att klä vår lillebror ofta i den när han väl kom.
Det var mycket planering inför flytten till Björkenäs under den här våren. Vår farmor Olga tapetserade de rum som Kerstin och jag skulle ha. Vi skulle få egna rum, och vi fick själva välja tapeter. Det var spännande. Jag kommer ihåg att jag brukade sitta på en pall i rummet och prata med henne medan hon jobbade.
Mamma blev större och större. Jag kommer ihåg att jag var så stolt över hennes mage. Det var mitt småsyskon som låg däri, och jag missade aldrig ett tillfälle att påpeka det.
Efter skolavslutningen det året åkte jag på läger. Det var ett misstag. Jag var livrädd att bebisen skulle komma medan jag var iväg, och jag längtade bara hem. Det hela slutade med att mina föräldrar fick komma och hämta mig i förtid.
Den 26 juni 1972 väckte vår far Kerstin och mig tidigt på morgonen. Han var trött men lycklig. Mamma och han hade varit på förlossningen hela natten, och Kerstin och jag hade fått en lillebror.
Det var ett stort ögonblick. Det var en häftig känsla. Det var overkligt, men helt fantastiskt. En lillebror.
Vi fick hälsa på mamma på sjukhuset. Genom en glasruta fick vi se bebisen, som var det finaste vi hade sett.
Det har gått många år sedan dess. Vår lillebror har blivit stor. Han är gift med en underbar tjej som vi tycker så mycket om, och han är själv idag en engagerad trebarnspappa. Tiden har gått fort.
Men han är fortfarande min lillebror. Han är fortfarande jättefin. Han fyller fortfarande år, och jag hoppas att han får världens bästa födelsedag!
Ha en härlig kväll! / Ingrid