Min far

Idag har jag äntligen fått min första kopp kaffe på trappan. Det smakade fantastiskt. Solen har strålat från en klarblå himmel här i Emmaboda, och det är bara Elsa som har envisats med att hålla sig inomhus.

Jag älskar den här årstiden. Den ger så mycket hopp. Dessutom ligger det så många ljusa långa dagar framför oss. Det är härligt!

Midsommarafton 1971 var jag med min mamma på Björkenäs camping. Det var en härlig sommardag. Solen sken, och det var varmt. Där var mycket folk, och många barn att leka med. Det var roligt.

Jag kommer ihåg att vi köpte korv och lotter. Vi dansade kring midsommarstången. Jag hade mamma för mig själv för en gångs skull, även om jag inte kommer ihåg var Kerstin var.  

När vi kom hem var mamma förändrad. Hon var mycket gladare än hon brukade vara, och hon sjöng när hon diskade.

Någon vecka senare kom Kerstin och jag tillsammans med några kompisar hem till gatan där vi bodde, efter att ha varit iväg och lekt någonstans. Jag minns inte var. Men jag minns att vi mötte mamma, hand i hand med en främmande man. Det var helt galet, och vi hade ingen aning.

Mamma strålade. Hon var så otroligt förälskad. Det var så roligt att se henne, hon var så lycklig. Den här mannen hon hade med sig sa inte så mycket. Han stannade en kort stund, innan han skulle hem till kvällsmjölkningen.

Vi diskuterade efteråt Kerstin och jag, om vad vi tyckte om honom. Han hade inte haft med sig något godis, det var ett klart minus. Det var vi rörande överens om.

Trots avsaknaden av godis, skulle den här mannen komma att bli en högvinst i mitt liv. Rolf blev den far som jag hade längtat så mycket efter och så väl behövde. Sedan den dagen fanns han alltid där, och han skulle komma att göra allt för att vi skulle ha det bra.

Han är en av de finaste människor jag har mött i mitt liv, och jag är så tacksam över att mamma träffade just honom.

I början av sjuttiotalet var det inte så vanligt med skilsmässor. Det var inte heller så accepterat att ha barn med sig in i ett förhållande. Detta var ingenting som Kerstin och jag märkte av. Hela Rolfs familj tog emot oss med öppna armar.

När vår lillebror Magnus föddes året därpå, gjordes det ingen skillnad på oss barn. Det var ingenting som jag reflekterade över som liten, men som vuxen har jag förstått vilken tur vi hade. Rolfs föräldrar fick oss att känna oss så viktiga. De tyckte det var roligt när vi kom, och vi fick lika många julklappar som de andra barnbarnen. Jag minns dem med glädje.

Några år senare adopterade Rolf Kerstin och mig. För honom var det viktigt att vi skulle ha samma arvsrätt som vår lillebror. Att vi skulle bli en hel familj, och att vi alla skulle ha samma efternamn.

Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt i cancer. 59 år gammal somnade han in på sjukhuset i Karlskrona. Det har gått 22 år sedan dess, men i mitt minne är han lika levande. Jag tänker på honom varje dag, och jag hoppas att han har det bra där han är.

Han fick mig att växa som människa. Han fick mig att förstå hur viktig jag var, och jag hade aldrig någonsin kunnat få en bättre pappa.

Ha en härlig kväll. /Ingrid