Min första novell här.
Idag ska jag lägga ut min första novell. Det känns lite pirrigt, men roligt, Så får vi se vad ni tycker om den. Många kramar!
Allt att vinna
Snön singlade ner över den lilla ön Ungskär, i Karlskronas yttre skärgård. Det hade snöat ett tag, och ön var sedan länge inbäddat i ett vackert snötäcke. Det var kallt ute. Solen strålade från en klarblå himmel. Luften var hög och klar.
Fiskebåtarna var sedan några veckor tillbaka infrusna i hamnen, och fiskarena tog sig inte längre ut på havet. I stället satt de hemma och lagade nät inför den kommande våren. Det var ett mödosamt och tidskrävande arbete, men nödvändigt. Fiskegarn var dyrt, och det gällde att ta vara på och vara rädd om de man hade.
Skärgårdsbåten låg stilla inne vid Fisktorget i Karlskrona, och den enda möjligheten att ta sig till fastlandet just nu var med hydrokopter. Men skärgårdsborna var vana. De visste vad som gällde när vintern kom, och de var väl förberedda på allt som kunde hända.
Anna plockade förstrött bort några torra löv från krukväxterna i köksfönstret. Hon öppnade luckan till vedspisen och slängde in dem där. La in ett par vedträn på den sprakande glöden och stängde luckan med en skräll. Vedspisen spred en härlig värme i det lilla men hemtrevliga köket och Anna suckade nöjt.
Hon hade varit ensam i några år nu. Det hade varit en tung period när hennes Jonas hade lämnat henne alldeles för tidigt efter en kort tids sjukdom. Hon hade längtat efter honom, och hon hade gråtit sig till sömns mer än en gång. Men med tiden hade såren i själen börjat läka. Anna kunde plötsligt minnas deras fina stunder tillsammans utan att det gjorde ont, och hon kunde börja tänka på honom med glädje.
Ute i farstun drog Anna på sig sin vita dunjacka. Hon drog en mössa över de mörka lockarna och stack fötterna i de rymliga men så bekväma stövlarna. Med de stickade vantarna i handen gick hon ut på den gamla stentrappan och stängde dörren omsorgsfullt efter sig. Hon stod kvar en stund och drog in den kalla luften i sina lungor. Hon blundade och vände upp ansiktet mot solen. Njöt av dagsljuset.
Hon tog vägen bort mot den lilla handelsboden. Bullarna var slut i frysen, och det var dags att baka nya.
Den lilla klockan ovanför dörren till affären plingade till när Anna steg in. Det luktade gott av kaffe och pepparkakor, och på en stol satt gamle Evert och lät sig väl smaka. Erik som ägde affären var lite av navet på ön. Han visste det mesta som pågick i husen runt omkring, och var det någon som behövde hjälp så gick man till Erik. Han var känd för att vara både generös och hjälpsam. Under vinterhalvåret hade han i ett hörn av affären ett litet bord med två stolar där han bjöd sina kunder på kaffe och pepparkakor. Detta gjorde att affären blev en självklar samlingspunkt för öborna under den kalla årstiden. Allt av värde avhandlades här. Man diskuterade världshändelser, nyheter och kanske framför allt vad som hände på ön och på fastlandet.
När man talar om trollen, där är du ju!
Evert plirade med sina pigga ögon mot Anna, medan han tog en klunk av kaffet och log förväntansfullt. Anna tittade förvånat på honom.
Det är en fastlänning som har hyrt Ida Perssons. Bosse hämtade honom med hydrokoptern i går, och han frågade efter dig.
Efter mig?
Anna såg förvånat på Evert och skakade på huvudet. Hon väntade ingen.
Paul Berggren.
Evert såg intensivt på Anna, som såg helt oberörd ut. Hon visade inte med en min att namnet var bekant. Inte med ett uns av avslöjande röjde hon vilken känslostorm namnet rev upp inom henne. Hur tusen tankar virvlade runt, och hur hjärtat slog. Utåt behöll hon fattningen och såg lugnt på Evert. Han såg besviken ut.
Han dyker väl upp, sa Erik och log mot Anna. Han hade plockat ihop hennes varor och räckte henne kassen.
Lite kaffe?
Anna skakade på huvudet. Hon ville bara därifrån.
Inte idag. Men tack ändå.
Det var förresten en trevlig man, sa Erik. Han var här i förmiddags.
Tungt hängande över disken såg han fundersamt efter Anna när hon försvann ut genom dörren.
Lusten att baka var helt borta. Hjärtat slog så hårt. När hon kom ut på trappan utanför affären snyftade hon till av rörelse. Tänk att Paul fortfarande, efter alla dessa år kunde få henne att reagera så starkt.
Paul Berggren. Hennes stora ungdomskärlek. Minnena strömmade över henne. Paul och hans familj hade hyrt en stuga på Ungskär en sommar för så många år sedan. De hade varit många syskon, och en härligt bullrig familj. Anna log. Den sommaren hade hon jobbat i Eriks affär. Hon hade plockat upp varor på hyllorna, och stått bakom disken. Hon hade hämtat varor vid båten, och ibland fått passa Erik och Lottas barn som då var små. Det hade varit en rolig sommar, och hon hade älskat sitt jobb.
En dag hade Paul kommit in genom dörren. När hon ville kunde hon minnas det ögonblicket, och hon skulle aldrig glömma det. När deras blickar möttes där över disken hade världen stannat upp. Han hade sett på henne på ett sätt som ingen hade gjort innan, och som heller ingen någonsin skulle göra igen. Det hade varit en magisk stund. Anna grimaserade där hon stod. Det hade blivit ett abrupt uppvaknande.
De hade hållit ihop den sommaren. Anna hade varit 17 år, och säker på att Paul var hennes livs kärlek. Det hade varit så självklart, och så naturligt. På kvällarna hade de suttit tätt omslingrade nere på Ungberget och planerat sin framtid. Det gjorde fortfarande ont att tänka på det. Det hade aldrig blivit så. De hade inte fått någon framtid.
Väl hemma sjönk hon ner vid köksbordet. Hennes händer darrade på den rutiga nystrukna köksduken och hon knöt dem hårt.
En dag hade han bara varit borta. Inte ett ord hade han nämnt om att familjen skulle resa hem. Han hade lämnat henne med en avgrundsdjup smärta, och hon hade varit övertygad om att hon aldrig skulle kunna älska igen.
Hon hade haft fel. Några år senare hade hon och Jonas blivit ett par. Hon hade älskat honom innerligt, men på ett annat sätt. Kärleken till Jonas var lugn och självklar, men aldrig så himlastormande. Det hade hon tyckt var skönt. Jonas skulle aldrig kunna såra henne som Paul hade gjort.
Det knackade på dörren. Instinktivt visste Anna vem det var, men hon kunde inte förmå sig till att öppna. Hela hennes tillvaro var just nu omkullkastad, och hon var tvungen att få lite tid att sansa sig. Till slut upphörde knackningarna.
Det gick några dagar. Snön fortsatte att falla, och isen låg på fjärden. Folk höll sig inomhus, i väntan på mildare väder.
Anna kände sig rastlös. Hon gick av och an hemma, och kunde inte riktigt ta sig för någonting. När Lillan dök upp i dörröppningen en eftermiddag var det ett välkommet avbrott.
Hej, lever du? Har du gått i ide?
Härliga Lillan. Hennes hår var stålgrått och stod på ända när hon drog av sig mössan. Hon var stor och kraftig, och hade en härlig energi. Hon fyllde hela köket med sin närvaro, och Anna kunde inte låta bli att le.
Lillan var hennes bästa vän här på ön. De var jämngamla, och de hade alltid trivts i varandras sällskap. De hade gift sig ungefär samtidigt. Anna med Jonas, och Lillan med sin Lasse. Deras barn var i samma ålder, och hade växt upp nästan som syskon. Lillan hade varit ett stort stöd när Jonas gick bort, och hon kunde till skillnad från många andra härute bevara en hemlighet.
Anna satte på kaffet, och plockade fram lite småkakor som hon la upp på ett blommigt fat medan hon småpratade med väninnan. Hon hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att baka bullar. Snart spred sig en ljuvlig doft i det lilla köket. Ur skåpet plockade hon fram två kaffekoppar med fat, och två assietter. Hon tände ljuset i ljuslyktan som stod på bordet, och ett härligt sken spred sig över rummet. När vännerna hade satt sig tillrätta och kaffet var upphällt började Anna berätta.
Hon berättade för Lillan om att Paul var tillbaka. Att han hade varit och knackat på hennes dörr, men att hon inte hade kunnat förmå sig att öppna. Lillan nickade. Hon lyssnade koncentrerat medan orden forsade. Anna kunde inte sluta. Alla känslor vällde ur henne, och hon förbannade Paul och hans svek. Hon var så arg på sig själv för att han fortfarande påverkade henne så starkt. Och hon avskydde honom för att han inte kunde hålla sig borta från ön. Vad skulle han här att göra nu? Till slut tog orden slut. Kaffet var urdrucket, och skymningen sänkte sig utanför fönstret. Lillan tog hennes händer över bordet och kramade dem.
Är du färdig?
Anna nickade. Det hade varit skönt att få ösa ur sig alla känslor, och nu kände hon sig bara trött.
Det är därför jag är här, sa Lillan. Jag kommer ihåg den där sommaren, och hur förbannade vi var på honom. Men vi hade fel. Han var inte den skitstöveln som vi trodde.
Anna tittade förvånat på henne med sina stora blå ögon.
Han var hos oss igår. Han var jätteledsen för att du inte ville träffa honom, och han åker hem i morgon. Bosse kör upp honom med hydrokoptern.
Det knöt sig i magen på Anna. Han skulle åka hem, och hon skulle inte ens få se honom. Lillan fortsatte.
Det var aldrig meningen att familjen skulle åka hem som de gjorde. Pauls morfar hade plötsligt blivit svårt sjuk, och familjen hade lämnat ön i all hast. Paul hade letat som en galning efter Anna, men han hade inte hittat henne. Då hade han haffat Lillans Lasse och bett honom berätta för Anna vad som hade hänt, och att han skulle höra av sig. Men Lasse som hade haft tunghäfta på den tiden och var livrädd för tjejer hade inte kommit sig för. Så Anna hade förblivit ovetande.
Paul hade försökt sig på att skriva brev till Anna, men det hade inte gått så bra. Han visste inte vad han skulle skriva, och han ville inte att hon skulle tycka att han var dum. Det var känsligt, och till slut gav han upp. Tiden hade gått. Familjen hade aldrig återvänt till ön, men Paul hade inte kunnat släppa tankarna på Anna. Han hade tänkt på henne genom åren. Undrat hur hon hade det, och vad hon gjorde.
På omvägar hade han fått höra att hon hade blivit änka, och då hade han bestämt sig för att leta upp henne. Det hade tagit honom några år, men nu var han här.
Det här är din chans Anna. Du får bara den här.
Lillan såg allvarligt på henne. Anna tittade stort på henne. Hennes ögon var fulla av tårar, och så sakta tog hon in det som Lillan berättade. Paul hade inte svikit henne. Han hade aldrig övergett henne, och precis som Anna hade han haft svårt att släppa tankarna på deras kärlek. Det var stort. Hjärtat slog hårt i bröstet, men för första gången på flera dagar kände hon ett lugn i kroppen. Det var som Lillan sa. Det här var hennes chans.
När Lillan hade gått tog Anna en lång dusch. Hon fönade håret, och tog lite parfym. Ur garderoben plockade hon fram ett par nya jeans och en vit figursydd tröja. Lite mascara på ögonfransarna och hon kände sig nöjd. Hon log mot sin spegelbild. Det var dags.
Kvällen var stjärnklar. Det var kallt ute, och andedräkten stod som en sky runt hennes ansikte. Med vinflaskan hårt i handen tittade hon upp mot himlen och viskade:
Jonas, ikväll behöver jag din hjälp.
I samma ögonblick hon uttalade orden föll en stjärna. Sakta for den genom himlavalvet innan den till slut gav upp och slocknade. Anna log. Plötsligt kände hon sig lugn.
Paul öppnade efter den första knackningen. Han såg förvånat på henne ett ögonblick innan han sprack upp i ett förvånat leende. Hans hår var grånat, och den förut så smärta kroppen var borta. Han hade blivit äldre, men det gjorde honom bara mer attraktiv. Hans ögon var lika intensivt blå som då, och hans blick var så full av kärlek. Hjärtat slog så hårt i bröstet på Anna, och hon kunde inte sluta le mot mannen som stod framför henne.
Som den självklaraste sak i världen tog Paul hennes hand och drog in henne i sin famn. Ingen av dem sa någonting, ord var överflödiga. Han kramade henne hårt och viskade:
Jag släpper dig aldrig mer.
Anna hade tagit chansen. Hon hade vågat, och nu hade hon allt att vinna.