Min distriktssköterska ❤️
I dag ska jag fortsätta att skriva om människor som har gjort avtryck i mitt liv. Människor som har funnits där när jag har behövt, och som har ställt upp i jobbiga situationer.
Ann-Kristin är en av dem.
Ann-Kristin jobbade som distriktssköterska i Torhamn under många år, och hon var på den tiden en stor trygghet för oss småbarnsföräldrar. Hon var lugn och säker, och hon hade alltid en lösning på våra problem.
När jag väntade min Martina hade jag en väldigt tuff graviditet.
När Martina väl anlände, fortsatte problemen. Hon föddes med en höftledsluxation, och blev fixerad i en ställning. Personalen på BB hade henne på observation på grund av blåsljud på hjärtat. Jag höll på att bli tokig av oro.
Vi hade väntat så länge på den här lilla tjejen. Jag hade längtat så mycket. Under hela graviditeten hade jag varit så rädd att förlora henne. Detta sammantaget gjorde att jag blev den mest hispiga mamma som Torhamn någonsin har skådat.
Bajsade hon, var jag orolig. Bajsade hon inte, så var jag orolig. Åt hon ordentligt, gick hon upp som hon skulle, hade hon inte lite konstig andning?
Jag var ute hos Ann-Kristin flera gånger i veckan. Jag sprang där jämt, och stackars Ann-Kristin hade fullt upp. Jag ventilerade alla mina problem. Jag vägde Martina ständigt. Det var inget sunt beteende. Det såg Ann-Kristin.
En dag när jag kom, vägde vi Martina som vanligt. Hon hade ökat ett halvt kilo på en vecka Oroligt undrade jag då om det verkligen var bra att hon gick upp så mycket.
Då satte Ann-Kristin ner foten. Lugnt och vänligt förklarade hon för mig att Martina var ett A-barn. Hon fick precis så mycket mat som hon behövde, och jag var en jättebra mamma. ” Nu vill jag inte se dig här på fjorton dagar”, sa hon med ett leende. ”Ring om det är något.”
Det var precis vad jag behövde. Någon som vågade öppna mina ögon, och få mig att inse att jag måste börja lita på mig själv.
Martinas uppväxt var sedan kantad av sjukdomar och ett obefintligt immunförsvar. Jag lärde mig att hantera det, och Ann-Kristin fanns alltid i bakgrunden som en trygghet när jag behövde.
1995 hittade man cancer hos min far. Från det att beskedet kom, tills han gick bort tog det fyra månader. Det var en fruktansvärd tid. Vi visste redan från början att det bara fanns en utväg ur det här lidandet.
Under hela den tiden fanns Ann-Kristin där. Hon kom ofta och tittade till honom. Han blev alltid lika glad när hon kom. Behövde vi något så ordnade hon det snabbt. Det var skönt.
Hon ringde dagligen, och det var så tryggt för oss alla att hon fanns.
Jag är så tacksam att just Ann-Kristin var distriktssköterska i Torhamn under de år som jag så väl behövde henne. Hon lärde känna mig väl.
Ann-Kristin är en person som definitivt har gjort avtryck i mitt liv. Jag tänker på henne med värme, och jag hoppas att hon idag till fullo njuter av sin pension. Den har hon förtjänat!
Ann-Kristin är en av dem.
Ann-Kristin jobbade som distriktssköterska i Torhamn under många år, och hon var på den tiden en stor trygghet för oss småbarnsföräldrar. Hon var lugn och säker, och hon hade alltid en lösning på våra problem.
När jag väntade min Martina hade jag en väldigt tuff graviditet.
När Martina väl anlände, fortsatte problemen. Hon föddes med en höftledsluxation, och blev fixerad i en ställning. Personalen på BB hade henne på observation på grund av blåsljud på hjärtat. Jag höll på att bli tokig av oro.
Vi hade väntat så länge på den här lilla tjejen. Jag hade längtat så mycket. Under hela graviditeten hade jag varit så rädd att förlora henne. Detta sammantaget gjorde att jag blev den mest hispiga mamma som Torhamn någonsin har skådat.
Bajsade hon, var jag orolig. Bajsade hon inte, så var jag orolig. Åt hon ordentligt, gick hon upp som hon skulle, hade hon inte lite konstig andning?
Jag var ute hos Ann-Kristin flera gånger i veckan. Jag sprang där jämt, och stackars Ann-Kristin hade fullt upp. Jag ventilerade alla mina problem. Jag vägde Martina ständigt. Det var inget sunt beteende. Det såg Ann-Kristin.
En dag när jag kom, vägde vi Martina som vanligt. Hon hade ökat ett halvt kilo på en vecka Oroligt undrade jag då om det verkligen var bra att hon gick upp så mycket.
Då satte Ann-Kristin ner foten. Lugnt och vänligt förklarade hon för mig att Martina var ett A-barn. Hon fick precis så mycket mat som hon behövde, och jag var en jättebra mamma. ” Nu vill jag inte se dig här på fjorton dagar”, sa hon med ett leende. ”Ring om det är något.”
Det var precis vad jag behövde. Någon som vågade öppna mina ögon, och få mig att inse att jag måste börja lita på mig själv.
Martinas uppväxt var sedan kantad av sjukdomar och ett obefintligt immunförsvar. Jag lärde mig att hantera det, och Ann-Kristin fanns alltid i bakgrunden som en trygghet när jag behövde.
1995 hittade man cancer hos min far. Från det att beskedet kom, tills han gick bort tog det fyra månader. Det var en fruktansvärd tid. Vi visste redan från början att det bara fanns en utväg ur det här lidandet.
Under hela den tiden fanns Ann-Kristin där. Hon kom ofta och tittade till honom. Han blev alltid lika glad när hon kom. Behövde vi något så ordnade hon det snabbt. Det var skönt.
Hon ringde dagligen, och det var så tryggt för oss alla att hon fanns.
Jag är så tacksam att just Ann-Kristin var distriktssköterska i Torhamn under de år som jag så väl behövde henne. Hon lärde känna mig väl.
Ann-Kristin är en person som definitivt har gjort avtryck i mitt liv. Jag tänker på henne med värme, och jag hoppas att hon idag till fullo njuter av sin pension. Den har hon förtjänat!