Min barndoms kalas.
Så var ännu en härlig helg tillända. Mamma har haft sitt kalas, och jag tror att hon var nöjd. Alla var där, och hon njöt av uppmärksamheten. Varje år tror min mamma att det är hennes sista födelsedag, och därför vill hon alltid fira lite extra. Det är en smart strategi, som jag kanske inför om några år. Bara så mina barn vet.
Min lillebror Magnus och hans familj var där. Det var så roligt att träffa dem, det blir tyvärr inte så ofta längre. Livet kräver sitt, och tiden räcker sällan till.
Födelsedagar har alltid varit viktiga i vår familj. När jag var barn längtade jag i evigheter, innan den där dagen äntligen kom. Sången på morgonen i Kerstins och mitt trånga lilla sovrum, paketen som gjorde en sprickfärdig av nyfikenhet, och den stora glädjen över innehållet.
Födelsedagsbarnet fick alltid välja middagsmat, och gästerna till födelsedagskalaset var inbjudna sedan länge. Den långa väntan på att de skulle komma, och alla små paket i dörren när det äntligen var dags. Saft och kakor, och lekar med mamma som lekledare.
På kvällen kom hela släkten, och idag undrar jag lite hur mamma orkade...
När vi flyttade till Björkenäs var jämna födelsedagar en angelägenhet för hela byn. Man gick man ur huse för att gratulerade, och det var oftast stora kalas. Det var så roligt! Alla kände alla, och alla hade trevligt. Det var ett sätt att träffas på, och ett sätt att bibehålla gemenskapen på.
Jag kan fortfarande se framför mig hur min far hissade flaggan när det var någon hos oss som fyllde jämnt. Hur han tände upp marschaller på trappan till finingången, och skyndade sig att bli färdig med mjölkningen.
Han älskade de här tillställningarna, och han njöt hejdlöst av dem. Som lantbrukare träffade han inte så mycket folk, men här fick han tillfälle att få prata med alla grannarna på en gång.
Mamma stod i köket. Hon bredde smörgåsar i mängder, med olika goda pålägg. Det här var innan smörgåstårtan gjorde sitt intåg i vår lilla by. Hon sjöng medan hon jobbade, medan vi barn mest var i vägen.
Jag minns de där festerna med glädje. Skratten inifrån stora rummet, de tända ljusen, och marschallerna som lyste upp den krattade gången från grinden fram till trappan. Smörgåsarna som smakade himmelskt, den obligatoriska snapsen till maten, och den lika obligatoriska likören till kaffet. För att inte glömma det obligatoriska fotot bakom blom- och presentbordet. Underbara minnen.
Den tiden är förbi.
Idag firar jag mina födelsedagar tillsammans med barn och barnbarn, och vad jag vet förekommer det inte längre några insamlingar till födelsedagspresenter i byn. Man känner inte längre så många, och var och en har fullt upp med sitt.
Det är säkert en naturlig utveckling, men jag kan sakna det här lilla som fanns en gång. Gemenskapen och glädjen i en liten by där alla kände alla.
På fotot ser ni min morfar Hilding, bakom sitt bord av hyllningar.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Min lillebror Magnus och hans familj var där. Det var så roligt att träffa dem, det blir tyvärr inte så ofta längre. Livet kräver sitt, och tiden räcker sällan till.
Födelsedagar har alltid varit viktiga i vår familj. När jag var barn längtade jag i evigheter, innan den där dagen äntligen kom. Sången på morgonen i Kerstins och mitt trånga lilla sovrum, paketen som gjorde en sprickfärdig av nyfikenhet, och den stora glädjen över innehållet.
Födelsedagsbarnet fick alltid välja middagsmat, och gästerna till födelsedagskalaset var inbjudna sedan länge. Den långa väntan på att de skulle komma, och alla små paket i dörren när det äntligen var dags. Saft och kakor, och lekar med mamma som lekledare.
På kvällen kom hela släkten, och idag undrar jag lite hur mamma orkade...
När vi flyttade till Björkenäs var jämna födelsedagar en angelägenhet för hela byn. Man gick man ur huse för att gratulerade, och det var oftast stora kalas. Det var så roligt! Alla kände alla, och alla hade trevligt. Det var ett sätt att träffas på, och ett sätt att bibehålla gemenskapen på.
Jag kan fortfarande se framför mig hur min far hissade flaggan när det var någon hos oss som fyllde jämnt. Hur han tände upp marschaller på trappan till finingången, och skyndade sig att bli färdig med mjölkningen.
Han älskade de här tillställningarna, och han njöt hejdlöst av dem. Som lantbrukare träffade han inte så mycket folk, men här fick han tillfälle att få prata med alla grannarna på en gång.
Mamma stod i köket. Hon bredde smörgåsar i mängder, med olika goda pålägg. Det här var innan smörgåstårtan gjorde sitt intåg i vår lilla by. Hon sjöng medan hon jobbade, medan vi barn mest var i vägen.
Jag minns de där festerna med glädje. Skratten inifrån stora rummet, de tända ljusen, och marschallerna som lyste upp den krattade gången från grinden fram till trappan. Smörgåsarna som smakade himmelskt, den obligatoriska snapsen till maten, och den lika obligatoriska likören till kaffet. För att inte glömma det obligatoriska fotot bakom blom- och presentbordet. Underbara minnen.
Den tiden är förbi.
Idag firar jag mina födelsedagar tillsammans med barn och barnbarn, och vad jag vet förekommer det inte längre några insamlingar till födelsedagspresenter i byn. Man känner inte längre så många, och var och en har fullt upp med sitt.
Det är säkert en naturlig utveckling, men jag kan sakna det här lilla som fanns en gång. Gemenskapen och glädjen i en liten by där alla kände alla.
På fotot ser ni min morfar Hilding, bakom sitt bord av hyllningar.
Ha en härlig kväll! / Ingrid