Min barndoms gård
När jag var liten tillbringade jag många långa sommardagar hos min mormor och morfar på deras gård utanför Jämjö. Det är så härliga minnen.
Min mormor hade alltid sitt gråa hår uppsatt och instoppat i ett hårnät. Hon var klädd i lösa klänningar, och hon bar alltid förkläde. Gick hon ut, tog hon ett huckle om håret.
Jag kommer ihåg hur vi fikade i det lilla köket på förmiddagarna. Hur det lät, när mormor drog ner den vit- och grårandiga rullgardinen som skydd mot solen. Alla kakorna hon bullade upp, och den rårörda saften som hon blandade med en sked i glaset.
Kaffekopparna var tunna. Jag kan precis se mormor framför mig när hon tog kaffepannan från spisen och slog upp det kokheta kaffet i kopparna. Hur hon sedan lyfte sin egen kopp, och slog ut en del av kaffet på fatet som hörde till.
Ur sockerskålen tog hon en sockerbit som hon vant bröt i två delar. Den ena delen la hon på bordet på vänt, och den andra placerade hon mellan framtänderna.
Som den enklaste sak i världen lyfte hon sedan upp fatet med kaffe, och balanserade det på tre fingrar med vänsterhanden. Hon blåste försiktigt på den varma drycken. Jag kommer ihåg att det såg ut som små vågor på fatet. Kerstin och jag skrattade åt det.
Mormor silade sedan kaffet genom sockerbiten hon hade i munnen, och slöt ögonen. Man kunde riktigt se hur hon njöt. Finaste lilla mormor.
En gång i veckan kom det en varubuss till gården. Än idag kan jag känna ilningen av förväntan när den dök upp på gårdsplanen. Jag sprang bort till mormor, så rädd att missa något.
Inne i varubussen var det kallt. Där fanns många varor, men jag hade bara fokus på hyllan med tablettaskar. Jag visste att om jag bara var duktig, så var mormor generös.
Tyst som en mus satt jag på bänken medan mormor handlade. Ivrigt väntade jag på att hon skulle bli färdig. Och så till slut. Äntligen. Med den åtråvärda tablettasken i handen hoppade jag med ett skutt ur bussen, glad som en lärka.
Min morbror Gustav som också bodde på gården hade som största nöje att åka runt på gårdsauktioner. Jag frågade honom varje gång snällt om jag fick följa med, och han sa alltid nej. Då la jag huvudet på sned och såg bedjande på honom. Det slutade alltid med att jag satt i baksätet när bilen lämnade gårdsplan.
Inte brydde jag mig om auktionen. Inte var jag så intresserad av alla grejer som såldes. Men en sak visste jag. På alla gårdsauktioner fanns en korvgubbe med en låda på magen. Den korven var fantastisk.
Det har gått så många år. Mormor morfar och mina morbröder är borta sedan länge, men i mitt minne är de så levande.
Jag har så ljusa minnen från de åren. De präglade mig som människa, och jag är säker på att mormor och morfar har en stor del i vem jag blev. Jag tänker på dem med så mycket kärlek och värme, och jag kan fortfarande efter så många år sakna dem.
Jag hoppas innerligt att jag ska få möjlighet att vara med och prägla mina barnbarn. Att deras minne av mig ska vara ljust, och att också de en dag ska tänka tillbaka på sin barndom med glädje.
Ha en härlig dag! /Ingrid
Min mormor hade alltid sitt gråa hår uppsatt och instoppat i ett hårnät. Hon var klädd i lösa klänningar, och hon bar alltid förkläde. Gick hon ut, tog hon ett huckle om håret.
Jag kommer ihåg hur vi fikade i det lilla köket på förmiddagarna. Hur det lät, när mormor drog ner den vit- och grårandiga rullgardinen som skydd mot solen. Alla kakorna hon bullade upp, och den rårörda saften som hon blandade med en sked i glaset.
Kaffekopparna var tunna. Jag kan precis se mormor framför mig när hon tog kaffepannan från spisen och slog upp det kokheta kaffet i kopparna. Hur hon sedan lyfte sin egen kopp, och slog ut en del av kaffet på fatet som hörde till.
Ur sockerskålen tog hon en sockerbit som hon vant bröt i två delar. Den ena delen la hon på bordet på vänt, och den andra placerade hon mellan framtänderna.
Som den enklaste sak i världen lyfte hon sedan upp fatet med kaffe, och balanserade det på tre fingrar med vänsterhanden. Hon blåste försiktigt på den varma drycken. Jag kommer ihåg att det såg ut som små vågor på fatet. Kerstin och jag skrattade åt det.
Mormor silade sedan kaffet genom sockerbiten hon hade i munnen, och slöt ögonen. Man kunde riktigt se hur hon njöt. Finaste lilla mormor.
En gång i veckan kom det en varubuss till gården. Än idag kan jag känna ilningen av förväntan när den dök upp på gårdsplanen. Jag sprang bort till mormor, så rädd att missa något.
Inne i varubussen var det kallt. Där fanns många varor, men jag hade bara fokus på hyllan med tablettaskar. Jag visste att om jag bara var duktig, så var mormor generös.
Tyst som en mus satt jag på bänken medan mormor handlade. Ivrigt väntade jag på att hon skulle bli färdig. Och så till slut. Äntligen. Med den åtråvärda tablettasken i handen hoppade jag med ett skutt ur bussen, glad som en lärka.
Min morbror Gustav som också bodde på gården hade som största nöje att åka runt på gårdsauktioner. Jag frågade honom varje gång snällt om jag fick följa med, och han sa alltid nej. Då la jag huvudet på sned och såg bedjande på honom. Det slutade alltid med att jag satt i baksätet när bilen lämnade gårdsplan.
Inte brydde jag mig om auktionen. Inte var jag så intresserad av alla grejer som såldes. Men en sak visste jag. På alla gårdsauktioner fanns en korvgubbe med en låda på magen. Den korven var fantastisk.
Det har gått så många år. Mormor morfar och mina morbröder är borta sedan länge, men i mitt minne är de så levande.
Jag har så ljusa minnen från de åren. De präglade mig som människa, och jag är säker på att mormor och morfar har en stor del i vem jag blev. Jag tänker på dem med så mycket kärlek och värme, och jag kan fortfarande efter så många år sakna dem.
Jag hoppas innerligt att jag ska få möjlighet att vara med och prägla mina barnbarn. Att deras minne av mig ska vara ljust, och att också de en dag ska tänka tillbaka på sin barndom med glädje.
Ha en härlig dag! /Ingrid