Min Ann
Det är tidig morgon. Det är mörkt ute, och huset sover. I vanlig ordning är det bara Elsa och jag som är vakna. Det är så skönt att få några timmar innan det är dags att köra till jobbet. Det märkliga är att det spelar ingen roll hur tidigt jag stiger upp. Jag får alltid stressa på slutet ändå.
När min Martina äntligen efter lång väntan anmälde sin ankomst, hade vi precis köpt huset i Torhamn. Många av våra kompisar blev också föräldrar under de här åren i slutet på åttiotalet, och det var barn överallt. Det var en härlig tid. Den var hektisk, men vi hade roligt.
Jag hade en jobbig graviditet, och jag var sjukskriven under större delen av den. Det var svårt att få dagarna att gå. Marie var i skolan, och jag längtade så mycket efter min bebis. Jag försökte fylla dagarna med lite allt möjligt, men det var drygt.
En dag träffade jag hos grannen, en nybliven mamma. Jag visste mycket väl vem hon var, men jag kände henne inte. Ann var trevlig att prata med, och det slutade med att hon bjöd hem mig på fika.
När jag gick hem så ångrade jag att jag hade tackat ja. Jag kände henne inte, och vad skulle vi prata om? Jag var så nära att ringa återbud. Men av någon anledning gjorde jag inte det. Det är jag så tacksam för idag.
Jag kommer så väl ihåg den där höstdagen i oktober 1989. Det var ett fantastiskt väder. Jag var stortjock, men bestämde mig ändå för att gå de få kilometerna bort till Ann.
Jag gick där och funderade längs vägen. Vad skulle jag säga till henne? Jag hade räknat ut att jag var tvungen att stanna minst en timme för att inte vara oartig, och jag gruvade mig för det.
Detta har vi så roligt åt idag. Jag blev sittande vid Anns köksbord i många timmar, och idag efter snart trettio år har vi fortfarande lika mycket att prata om. Vi har alltid haft fantastiskt roligt ihop, och det finns inte många som vet så mycket om mig som just Ann. Under mina tyngsta stunder i livet har hon alltid funnits där. Under mina lyckligaste stunder i livet, har hon också funnits där.
Jag är så tacksam över att få ha Ann i mitt liv. Sedan jag flyttade till Emmaboda har vi inte samma kontakt som förut, men jag vet var hon finns. Jag kan alltid lyfta luren och vara säker på att hon kommer.
Hon är min allra bästa vän.
Ha en underbar dag! /Ingrid
När min Martina äntligen efter lång väntan anmälde sin ankomst, hade vi precis köpt huset i Torhamn. Många av våra kompisar blev också föräldrar under de här åren i slutet på åttiotalet, och det var barn överallt. Det var en härlig tid. Den var hektisk, men vi hade roligt.
Jag hade en jobbig graviditet, och jag var sjukskriven under större delen av den. Det var svårt att få dagarna att gå. Marie var i skolan, och jag längtade så mycket efter min bebis. Jag försökte fylla dagarna med lite allt möjligt, men det var drygt.
En dag träffade jag hos grannen, en nybliven mamma. Jag visste mycket väl vem hon var, men jag kände henne inte. Ann var trevlig att prata med, och det slutade med att hon bjöd hem mig på fika.
När jag gick hem så ångrade jag att jag hade tackat ja. Jag kände henne inte, och vad skulle vi prata om? Jag var så nära att ringa återbud. Men av någon anledning gjorde jag inte det. Det är jag så tacksam för idag.
Jag kommer så väl ihåg den där höstdagen i oktober 1989. Det var ett fantastiskt väder. Jag var stortjock, men bestämde mig ändå för att gå de få kilometerna bort till Ann.
Jag gick där och funderade längs vägen. Vad skulle jag säga till henne? Jag hade räknat ut att jag var tvungen att stanna minst en timme för att inte vara oartig, och jag gruvade mig för det.
Detta har vi så roligt åt idag. Jag blev sittande vid Anns köksbord i många timmar, och idag efter snart trettio år har vi fortfarande lika mycket att prata om. Vi har alltid haft fantastiskt roligt ihop, och det finns inte många som vet så mycket om mig som just Ann. Under mina tyngsta stunder i livet har hon alltid funnits där. Under mina lyckligaste stunder i livet, har hon också funnits där.
Jag är så tacksam över att få ha Ann i mitt liv. Sedan jag flyttade till Emmaboda har vi inte samma kontakt som förut, men jag vet var hon finns. Jag kan alltid lyfta luren och vara säker på att hon kommer.
Hon är min allra bästa vän.
Ha en underbar dag! /Ingrid