Midsommarafton
Det här inlägget skriver jag midsommaraftons morgon. I eftermiddag kommer det inte att finnas någon tid. Kaoset kommer att vara ett faktum, och det gäller att hålla i sig. Thomas är laddad.
Jag har varit uppe i många timmar, och hållit på med förberedelser. Nu tar jag en paus. Thomas står vid diskbaljan, och Elsa ligger på en av köksstolarna och sover. Vi har precis ätit frukost.
Jag är tillbaka på Galgamarken i minnet igen. Jag kommer så väl ihåg min barndoms midsomrar. Framför allt så minns jag all den förväntan jag kände inför dem.
Som barn var jag en känsloladdad liten person. Det är jag fortfarande.
Jag kan fortfarande känna den där ilande känslan av lycka när dagen äntligen var där. När jag fick klä på mig min finaste klänning, ett par vita knästrumpor, och mina svarta lackskor. Jag kommer ihåg att jag kände mig så fin.
Mitt hår var inte så roligt. Det var tunt och spretigt, och för att få någon fason på det hade mamma låtit klippa det i en kort pojkfrisyr. Det var ingenting som jag tänkte på. När jag ser på foton från den tiden idag skrattar jag gott.
Men fin ville jag vara i håret. Eftersom det inte fanns så många frisyrer att välja på, så inhandlade vi alltid ett diadem prytt med blåklint och prästkragar i plast på Lövmarknaden. Då var min outfit komplett. Då lyste jag ikapp med solen.
Det var mycket folk samlade vid Studentviken, utanför Karlskrona. Det var en uppsluppen stämning, och förväntan låg i luften. Där var många barn, och flera man kände.
Så minns jag midsommarstången, som jag som barn kallade för majstång. Midsommarstången kommer ursprungligen från Tyskland, och där reste man den i samband med firandet av första maj. Det namnet hängde med länge även i Sverige.
Den var stor och reslig, och det kändes som att den fyllde upp hela Studentviken. Kransarna vajade lite i vinden, och stången var klädd med björkris och ängsblommor. Jag kommer ihåg att jag fick böja huvudet bakåt för att kunna se ända upp i toppen.
Det fanns en man som spelade dragspel på plats, och det var flera ringar av människor som dansade runt midsommarstången. Jag var alltid en av dem. Jag höll mamma i handen, och hon sjöng alltid med.
Min syster Kerstin tyckte inte att det var lika roligt. Hon lekte hellre vid sidan om, med andra barn som inte heller var så sugna på att dansa.
När festen var slut avslutade vi det hela med ett bad vid badplatsen innan vi gick hem.
Det är härliga minnen.
I dag blir det ingen dans runt midsommarstången. Det gör ingenting. Vi har så mycket annat på programmet.
Jag ser fram emot eftermiddagen. Det ska bli så roligt. Hoppas att vädret håller i sig, och att det är någorlunda varmt i vattnet. Om inte, får vi göra det bästa av det.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag har varit uppe i många timmar, och hållit på med förberedelser. Nu tar jag en paus. Thomas står vid diskbaljan, och Elsa ligger på en av köksstolarna och sover. Vi har precis ätit frukost.
Jag är tillbaka på Galgamarken i minnet igen. Jag kommer så väl ihåg min barndoms midsomrar. Framför allt så minns jag all den förväntan jag kände inför dem.
Som barn var jag en känsloladdad liten person. Det är jag fortfarande.
Jag kan fortfarande känna den där ilande känslan av lycka när dagen äntligen var där. När jag fick klä på mig min finaste klänning, ett par vita knästrumpor, och mina svarta lackskor. Jag kommer ihåg att jag kände mig så fin.
Mitt hår var inte så roligt. Det var tunt och spretigt, och för att få någon fason på det hade mamma låtit klippa det i en kort pojkfrisyr. Det var ingenting som jag tänkte på. När jag ser på foton från den tiden idag skrattar jag gott.
Men fin ville jag vara i håret. Eftersom det inte fanns så många frisyrer att välja på, så inhandlade vi alltid ett diadem prytt med blåklint och prästkragar i plast på Lövmarknaden. Då var min outfit komplett. Då lyste jag ikapp med solen.
Det var mycket folk samlade vid Studentviken, utanför Karlskrona. Det var en uppsluppen stämning, och förväntan låg i luften. Där var många barn, och flera man kände.
Så minns jag midsommarstången, som jag som barn kallade för majstång. Midsommarstången kommer ursprungligen från Tyskland, och där reste man den i samband med firandet av första maj. Det namnet hängde med länge även i Sverige.
Den var stor och reslig, och det kändes som att den fyllde upp hela Studentviken. Kransarna vajade lite i vinden, och stången var klädd med björkris och ängsblommor. Jag kommer ihåg att jag fick böja huvudet bakåt för att kunna se ända upp i toppen.
Det fanns en man som spelade dragspel på plats, och det var flera ringar av människor som dansade runt midsommarstången. Jag var alltid en av dem. Jag höll mamma i handen, och hon sjöng alltid med.
Min syster Kerstin tyckte inte att det var lika roligt. Hon lekte hellre vid sidan om, med andra barn som inte heller var så sugna på att dansa.
När festen var slut avslutade vi det hela med ett bad vid badplatsen innan vi gick hem.
Det är härliga minnen.
I dag blir det ingen dans runt midsommarstången. Det gör ingenting. Vi har så mycket annat på programmet.
Jag ser fram emot eftermiddagen. Det ska bli så roligt. Hoppas att vädret håller i sig, och att det är någorlunda varmt i vattnet. Om inte, får vi göra det bästa av det.
Ha en härlig kväll! / Ingrid