Mer 1988
Min syster säger, att om jag nu har snöat in på 1988, så ska jag fortsätta med det. Jag har insett att det året var ett händelserikt år, och att det hände betydligt mer än jag hade en aning om.
Förutom att jag tog min examen, fick mitt första ”riktiga” jobb, och släppte min 6-åring till skolan, köpte jag hus, och blev moster för första gången.
Flickornas pappa Loffe och jag hade letat hus länge. Vi hade tittat på några stycken, men hade inte fastnat för något. Av en slump fick vi en dag veta att ett hus i Truseryd, Torhamn var till salu. Vi bestämde oss direkt för att åka och titta på det. Truseryd var en mysig liten by, strax utanför Torhamn.
Det var en lördag. Mäklaren hade stängt. Det stoppade naturligtvis inte mig. Jag var 26 år gammal, och jag kände att livet rann ifrån mig. Inte hade jag tid att vänta till måndagen därpå.
Istället ringde jag upp den gamla damen som ägde huset, och hon lät oss komma och titta. På tio minuter var Loffe och jag där. Vi var snart helt förälskade i stället.
Jag kommer ihåg att det var en varm försommardag. Solen sken, och alla fruktträden på den stora lummiga tomten blommade. Det var fantastiskt vackert. Jag kände mig genast hemma. Här ville jag bo.
Den gamla damen bestämde sig på stående fot att just vi skulle få köpa huset. Hon tilltalades av att vi skulle bo i huset permanent, och av att vi var en barnfamilj. Dessutom hade hon känt min mormor som då hade varit borta i några år.
Måndagen därpå ringde mäklaren, och allt var klart på bara någon vecka. Jag undrar om det hade kunnat gå till så idag..
Den första september 1988 fick vi tillträde till huset. Våra bästa vänner bodde i huset bredvid, och vi skulle komma att få många roliga år som grannar.
Jag kommer så väl ihåg den där allra första dagen. När vi klev in genom ytterdörren till vårt eget hus. Hur stort det kändes, och hur planerna på allt vi ville göra överväldigade oss.
Jag kommer ihåg att vi gick på upptäcksfärd i alla bodarna, och undersökte allt som den gamla damen hade lämnat kvar. Det var julafton länge.
Marie klättrade runt på det gamla växthuset som fortfarande stod kvar, och hon hojtade glatt varje gång hon hittade något nytt.
Samma kväll kom min syster Kerstin och Bengt för att titta på huset. Kerstin var stortjock. Hon väntade deras äldsta dotter Camilla, och hon hade redan gått långt över tiden. Vi skojade om att hon kanske skulle föda i vårt hus, men Kerstin och Bengt skulle få vänta ytterligare två dagar på sin lilla tjej.
Den 3 september 1988 föddes Camilla.
Det var en fantastisk tid i mitt liv. Jag älskade mitt hus, som efter lite nya tapeter och målarfärg blev precis som jag ville ha det.
Det är många år sedan nu. I dag bor min Martina och hennes Martin där, tillsammans med sitt småfolk. En ny generation med barn växer upp i huset som en gång var min dröm. Jag är övertygad om att den gamla damen ler från sin himmel när hon ser det.
Huset stannar i familjen. Martina och Martin kommer att köpa det under hösten. De vill äga det ”på riktigt.” Jag förstår dem så väl. Jag unnar dem känslan, och det är dags.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Förutom att jag tog min examen, fick mitt första ”riktiga” jobb, och släppte min 6-åring till skolan, köpte jag hus, och blev moster för första gången.
Flickornas pappa Loffe och jag hade letat hus länge. Vi hade tittat på några stycken, men hade inte fastnat för något. Av en slump fick vi en dag veta att ett hus i Truseryd, Torhamn var till salu. Vi bestämde oss direkt för att åka och titta på det. Truseryd var en mysig liten by, strax utanför Torhamn.
Det var en lördag. Mäklaren hade stängt. Det stoppade naturligtvis inte mig. Jag var 26 år gammal, och jag kände att livet rann ifrån mig. Inte hade jag tid att vänta till måndagen därpå.
Istället ringde jag upp den gamla damen som ägde huset, och hon lät oss komma och titta. På tio minuter var Loffe och jag där. Vi var snart helt förälskade i stället.
Jag kommer ihåg att det var en varm försommardag. Solen sken, och alla fruktträden på den stora lummiga tomten blommade. Det var fantastiskt vackert. Jag kände mig genast hemma. Här ville jag bo.
Den gamla damen bestämde sig på stående fot att just vi skulle få köpa huset. Hon tilltalades av att vi skulle bo i huset permanent, och av att vi var en barnfamilj. Dessutom hade hon känt min mormor som då hade varit borta i några år.
Måndagen därpå ringde mäklaren, och allt var klart på bara någon vecka. Jag undrar om det hade kunnat gå till så idag..
Den första september 1988 fick vi tillträde till huset. Våra bästa vänner bodde i huset bredvid, och vi skulle komma att få många roliga år som grannar.
Jag kommer så väl ihåg den där allra första dagen. När vi klev in genom ytterdörren till vårt eget hus. Hur stort det kändes, och hur planerna på allt vi ville göra överväldigade oss.
Jag kommer ihåg att vi gick på upptäcksfärd i alla bodarna, och undersökte allt som den gamla damen hade lämnat kvar. Det var julafton länge.
Marie klättrade runt på det gamla växthuset som fortfarande stod kvar, och hon hojtade glatt varje gång hon hittade något nytt.
Samma kväll kom min syster Kerstin och Bengt för att titta på huset. Kerstin var stortjock. Hon väntade deras äldsta dotter Camilla, och hon hade redan gått långt över tiden. Vi skojade om att hon kanske skulle föda i vårt hus, men Kerstin och Bengt skulle få vänta ytterligare två dagar på sin lilla tjej.
Den 3 september 1988 föddes Camilla.
Det var en fantastisk tid i mitt liv. Jag älskade mitt hus, som efter lite nya tapeter och målarfärg blev precis som jag ville ha det.
Det är många år sedan nu. I dag bor min Martina och hennes Martin där, tillsammans med sitt småfolk. En ny generation med barn växer upp i huset som en gång var min dröm. Jag är övertygad om att den gamla damen ler från sin himmel när hon ser det.
Huset stannar i familjen. Martina och Martin kommer att köpa det under hösten. De vill äga det ”på riktigt.” Jag förstår dem så väl. Jag unnar dem känslan, och det är dags.
Ha en härlig dag! / Ingrid