Matilda med en pärla i näsan

Matilda är nummer tre i min barnaskara. Hon är yngst i min första kull, och född den 7 juli 1991. Av mina fem barn är tre födda den sjunde. Matilda är dessutom född den sjunde i sjunde. Sju måste vara ett av mina lyckotal i livet.

Som liten var Matilda kavat. Hon var orädd, och Martina som bara var ett och ett halvt år äldre, skickade gärna fram henne i olika sammanhang. Hon gömde sig lite bakom lillasyster.

Vid ett tillfälle petade Matilda upp en röd pärla i näsan. Hur vi än försökte fick vi inte ut den. Det hela slutade med ett besök på akuten. När läkaren försiktigt hade plockat ut pärlan blödde det lite ur näsan på den lilla. Matilda tittade på blodet på trasan hon hade fått av sköterskan. Fundersamt vände hon sig mot läkaren och frågade: ” Om jag petar in en grön pärla i näsan, kommer det grönt blod då?” En härligt logisk fråga. Jag kommer ihåg att läkaren log lite överraskande över frågan, innan han besvarade den.

Matilda var en härlig lite unge. Precis som jag hade hon alltid så många planer, och hennes mål var minst lika höga som mina. Hade vi någon gång varit på cirkus så var Matilda en blivande cirkusprinsessa i flera dagar. Var det friidrott på tv så tränade hon för att bli världsmästare. Det var alltid likadant, och jag kände så väl igen mig i henne.

Så fina minnen. Så många stunder av glädje. Ibland kan jag sakna de där åren som var så hektiska. När livet bestod av förkylningar, gympapåsar, och föräldramöten. Vaknätter och bråk mellan syskonen. Struktur för att få ihop vardagen, och barnens förväntningar inför fredagsmyset.

Det var en härlig tid, men varje ålder har sin tjusning.

Idag njuter jag av kontakten med mina vuxna barn. Barnbarnen lämnar jag ifrån mig om de är ledsna, och jag köper godis till dem när jag vill. Jag ser mina vuxna döttrar i dem, och jag sörjer lite den tid som var.

Ha en härlig dag! / Ingrid