Martinas födelsedag.
Idag är det den 7 november 2018. Det är ingen vanlig dag. Det är min Martinas födelsedag. Min älskade unge, som jag vid två tillfällen har varit så nära att förlora.
Första gången var när jag väntade henne, och vi kom in på akuten på grund av blödningar. Läkaren som gjorde ultraljud, konstaterade kallt att fostret var dött. Det fanns inga hjärtslag, och man skulle förbereda för en skrapning.
Mitt hjärta stannade också i den stunden. Vi hade väntat så länge på den här lilla tjejen, och jag längtade så mycket. Det kändes fruktansvärt, och jag var så ledsen.
Läkaren hämtade ytterligare en läkare, som hon förklarade var brukligt. De var alltid två som konstaterade att fostret var utom räddning.
Läkaren som kom in i rummet heter Mats Hjersing. Så länge jag lever kommer jag att minnas hans namn, hans utseende, och framför allt hans empatiska sätt.
Han satte sig ner och pratade vänligt med oss, medan han samtidigt undersökte vårt lilla barn på skärmen. Plötsligt log han stort och sa: ”Här ska inte skrapas, här finns massor med liv.” Denna fantastiske läkare har därefter alltid haft en plats i mitt hjärta.
Så föddes då lilla Martina, med blåsljud på hjärtat, och en höftledsluxation. Det rätade till sig med tiden.
3 månader gammal fick hon sin första lunginflammation. Den skulle följas av många. Vi låg på sjukhuset vid flera tillfällen, och när hon var fyra år var det riktigt allvarligt. Då låg vi inlagda en hel månad. Läkarna hade ständiga kontakter med Lund, innan Martina till slut vann sitt livs kamp och vi fick komma hem.
Med åren blev det bättre. Martina växte till sig, och efterhand fick hon lite bättre motståndskraft.
Martina är den av mina döttrar som jag upplever som mest lik mig själv. När hon var liten, kunde jag känna igen mig i hennes stora planer, och outtömliga idéer på projekt. Hon hade alltid en massa på gång, och hennes fantasi var enorm.
Hon byggde kojor, och planerade ständigt för sin framtid i någon av dem. Matilda som var 20 månader yngre, fick alltid hänga med. Precis som min syster Kerstin fick stå ut med alla mina högtflygande planer.
Idag är Martina vuxen sedan länge. Hon är socionom, och jobbar på Socialförvaltningen. Hon och hennes sambo Martin är föräldrar till lille Karl, som är hela släktens lille ögonsten.
Idag fyller hon 29 år. Det känns overkligt. Tankarna far genom åren som har gått. Det gick så fort.
När hon var liten längtade hon ivrigt efter sin födelsedag i flera veckor, och hon sov aldrig sista natten innan. Med spänd förväntan låg hon vaken och väntade, och undrade otåligt om vi aldrig kom och sjöng någon gång.
I morse när jag ringde henne och sjöng var det kaos. Karl skulle iväg till dagis, och själv skulle hon till jobbet. Ev skulle familjen äta lite gott ikväll, och kanske se någon film på tv.
Tiden har förändrat henne. Annat har blivit viktigt.
Men hur det än är, och hur det än blir i kväll, så hoppas jag innerligt att hon får en alldeles underbar födelsedag. Det är hon så väl värd, min älskade unge!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Första gången var när jag väntade henne, och vi kom in på akuten på grund av blödningar. Läkaren som gjorde ultraljud, konstaterade kallt att fostret var dött. Det fanns inga hjärtslag, och man skulle förbereda för en skrapning.
Mitt hjärta stannade också i den stunden. Vi hade väntat så länge på den här lilla tjejen, och jag längtade så mycket. Det kändes fruktansvärt, och jag var så ledsen.
Läkaren hämtade ytterligare en läkare, som hon förklarade var brukligt. De var alltid två som konstaterade att fostret var utom räddning.
Läkaren som kom in i rummet heter Mats Hjersing. Så länge jag lever kommer jag att minnas hans namn, hans utseende, och framför allt hans empatiska sätt.
Han satte sig ner och pratade vänligt med oss, medan han samtidigt undersökte vårt lilla barn på skärmen. Plötsligt log han stort och sa: ”Här ska inte skrapas, här finns massor med liv.” Denna fantastiske läkare har därefter alltid haft en plats i mitt hjärta.
Så föddes då lilla Martina, med blåsljud på hjärtat, och en höftledsluxation. Det rätade till sig med tiden.
3 månader gammal fick hon sin första lunginflammation. Den skulle följas av många. Vi låg på sjukhuset vid flera tillfällen, och när hon var fyra år var det riktigt allvarligt. Då låg vi inlagda en hel månad. Läkarna hade ständiga kontakter med Lund, innan Martina till slut vann sitt livs kamp och vi fick komma hem.
Med åren blev det bättre. Martina växte till sig, och efterhand fick hon lite bättre motståndskraft.
Martina är den av mina döttrar som jag upplever som mest lik mig själv. När hon var liten, kunde jag känna igen mig i hennes stora planer, och outtömliga idéer på projekt. Hon hade alltid en massa på gång, och hennes fantasi var enorm.
Hon byggde kojor, och planerade ständigt för sin framtid i någon av dem. Matilda som var 20 månader yngre, fick alltid hänga med. Precis som min syster Kerstin fick stå ut med alla mina högtflygande planer.
Idag är Martina vuxen sedan länge. Hon är socionom, och jobbar på Socialförvaltningen. Hon och hennes sambo Martin är föräldrar till lille Karl, som är hela släktens lille ögonsten.
Idag fyller hon 29 år. Det känns overkligt. Tankarna far genom åren som har gått. Det gick så fort.
När hon var liten längtade hon ivrigt efter sin födelsedag i flera veckor, och hon sov aldrig sista natten innan. Med spänd förväntan låg hon vaken och väntade, och undrade otåligt om vi aldrig kom och sjöng någon gång.
I morse när jag ringde henne och sjöng var det kaos. Karl skulle iväg till dagis, och själv skulle hon till jobbet. Ev skulle familjen äta lite gott ikväll, och kanske se någon film på tv.
Tiden har förändrat henne. Annat har blivit viktigt.
Men hur det än är, och hur det än blir i kväll, så hoppas jag innerligt att hon får en alldeles underbar födelsedag. Det är hon så väl värd, min älskade unge!
Ha en härlig kväll! / Ingrid