Maries skolstart 1988
Min Marie började på ”Lekis” i Torhamns skola, hösten 1988. Jag tyckte att det var hemskt. Hon var då mitt enda barn, och plötsligt var jag tvungen att släppa henne lite ifrån mig. Någon annan vuxen skulle bli viktig, och jag skulle inte längre ha samma koll.
Första morgonen i skolan var jag med henne på skolgården. Vi hade träffat lärarna under våren, och vi hade fått bekanta oss med lokalerna. Det hade varit ett föräldramöte inför skolstarten, och jag borde ha varit väl förberedd. Det var jag inte.
Den här första dagen fick vi föräldrar inte följa med barnen in. Förskolelärarna ville lära känna dem utan oss. Så budskapet var tydligt. Inga besök de första fjorton dagarna.
När jag vill kan jag se de här små förväntansfulla lekisbarnen stå uppradade, i ett led utanför förskolan. De var finklädda, och Maries rödrandiga klänning var ny.
Även skolväskan var nyinskaffad. I den låg en frukt, och ett skinande pennfodral i klara färger med ”My little Pony” på.
I pennfodralet låg några noga utvalda suddgummin, en pennvässare och några pennor. Om hon nu skulle tänkas behöva det.
Marie var så söt där hon stod i raden av blivande kompisar och väntade på sin tur. Väskan dinglande i handen. Hennes ljusa lockar fladdrade i vinden. Det var en strålande vacker dag, och hon sken ikapp med solen med sin lilla tandlösa glugg där fram.
När fröken tog Marie i hand och hon försvann in genom dörren till skolan kom tårarna. Min lilla.
Senare, när Marie kom hem den dagen var hon eld och lågor. Hon hade en massa att berätta, och strålade av lycka. Fröken var just då bäst i världen, och kompisarna var fantastiska. Hon räknade upp alla hon skulle leka med, och jag kunde inte annat än le åt henne.
Det var den allra första dagen i ett nytt kapitel i hennes liv. Den skulle följas av många fler. Jag vande mig efterhand vid den nya situationen, och jag tyckte det var roligt för hennes skull.
Jag har varit med om fyra skolstarten efter det. Det har varit ett avstamp för alla mina barn, men ingen av dem har tagit mig så känslomässigt som den där första gången. Jag antar att Marie banade väg för de andra.
Idag är Marie vuxen sedan länge. Hon har själv barn i skolan, och hon är väl insatt i föräldrarollen.
Det har gått så många år. Det har blåst så många vindar. Men när jag vill kan jag känna den där känslan av ödesmättnad, som jag kände den gången, när den lilla Marie med bestämda steg gick in genom dörren till en helt ny värld.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Första morgonen i skolan var jag med henne på skolgården. Vi hade träffat lärarna under våren, och vi hade fått bekanta oss med lokalerna. Det hade varit ett föräldramöte inför skolstarten, och jag borde ha varit väl förberedd. Det var jag inte.
Den här första dagen fick vi föräldrar inte följa med barnen in. Förskolelärarna ville lära känna dem utan oss. Så budskapet var tydligt. Inga besök de första fjorton dagarna.
När jag vill kan jag se de här små förväntansfulla lekisbarnen stå uppradade, i ett led utanför förskolan. De var finklädda, och Maries rödrandiga klänning var ny.
Även skolväskan var nyinskaffad. I den låg en frukt, och ett skinande pennfodral i klara färger med ”My little Pony” på.
I pennfodralet låg några noga utvalda suddgummin, en pennvässare och några pennor. Om hon nu skulle tänkas behöva det.
Marie var så söt där hon stod i raden av blivande kompisar och väntade på sin tur. Väskan dinglande i handen. Hennes ljusa lockar fladdrade i vinden. Det var en strålande vacker dag, och hon sken ikapp med solen med sin lilla tandlösa glugg där fram.
När fröken tog Marie i hand och hon försvann in genom dörren till skolan kom tårarna. Min lilla.
Senare, när Marie kom hem den dagen var hon eld och lågor. Hon hade en massa att berätta, och strålade av lycka. Fröken var just då bäst i världen, och kompisarna var fantastiska. Hon räknade upp alla hon skulle leka med, och jag kunde inte annat än le åt henne.
Det var den allra första dagen i ett nytt kapitel i hennes liv. Den skulle följas av många fler. Jag vande mig efterhand vid den nya situationen, och jag tyckte det var roligt för hennes skull.
Jag har varit med om fyra skolstarten efter det. Det har varit ett avstamp för alla mina barn, men ingen av dem har tagit mig så känslomässigt som den där första gången. Jag antar att Marie banade väg för de andra.
Idag är Marie vuxen sedan länge. Hon har själv barn i skolan, och hon är väl insatt i föräldrarollen.
Det har gått så många år. Det har blåst så många vindar. Men när jag vill kan jag känna den där känslan av ödesmättnad, som jag kände den gången, när den lilla Marie med bestämda steg gick in genom dörren till en helt ny värld.
Ha en härlig dag! / Ingrid