Maries karriär som fotbollsstjärna
Det var en spännande match i går. Denise och hennes lag var fantastiskt duktiga. Tingsryds tjejer som de spelade mot, ledde vid matchstart serien framför Emmaboda. I våras när de möttes vann Tingsryd på hemmaplan med 5-1.
I går var det dags för spel igen, på simhallsplanen i Emmaboda. Emmabodas tjejer hade många supporters på plats. Det var så vansinnigt spännande.
Matchen slutade med vinst för våra tjejer med 4-0. Det var helt otroligt. Både otippat och fantastiskt. Nu ligger Tingsryd och Emmaboda som delad etta i serietoppen. Det blir en riktig nagelbitare, matcherna framöver.
Jag kommer ihåg för snart trettio år sedan när Marie hade sin storhetstid som fotbollsspelare. Hon var sju år gammal, och tyckte att det mesta var roligt. Hon ville vara med på allt.
Så när Torhamns GOIF som på den tiden var en aktiv förening startade upp ett blandat lag för hennes åldersgrupp, var Marie förste man att anmäla sig.
Själva fotbollen tyckte hon inte var så rolig. Men hon hade många kompisar på plan, och det fanns gott om tillfällen till lek.
Så små de var, så skulle de spela match. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle, när vi var inbjudna till Lyckeby för att möta deras lilla lag.
Marie var eld och lågor. Hon laddade med druvsocker, och såg fram emot det här i flera veckor. Vitt och brett pratade hon om alla mål hon skulle göra. Hennes självförtroende var på topp.
När vi väl var på plats var hon inte lika intresserad av att vara på plan. Hon tyckte att bollen var lite läskig, och sprang gärna åt andra hållet för att slippa möta den.
Då tyckte hon att det var betydligt roligare utanför plan, där hon kunde leka med kompisarnas syskon, och prata med deras föräldrar. Själva matchen hade hon inget större intresse av.
Det jag minns mest av den här allra första matchen i min roll som fotbollsmamma, var målvakten som stod för motståndarlaget.
Nöden har ingen lag. Den lille målvakten blev akut kissnödig, och ställde sig bredvid målet för att kissa.
Torhamn gjorde mål i den tomma buren, men det vilade inga ledsamheter hos motståndarna för det. De var lika glada ändå.
Så underbart. Så härliga ungar, och en sådan underbar lekfullhet. De hade roligt, och det var det som var viktigt. Vem som vann eller förlorade spelade inte så stor roll. Hade någon i laget gjort ett mål, så var det det som räknades.
Maries karriär som fotbollsstjärna blev ganska kort. Hon hittade andra sätt att träffa kompisar på, och hon slapp att möta den läskiga bollen.
Det är så härligt att se tillbaka. Det var en annan sorts match, än de Denise nu spelar.
Då var det en stunds avkoppling med fikakorg i gröngräset. Nu står jag på helspänn.
Då skrattade jag gott åt att några av barnen glömde spelet och blev stående på plan för att diskutera något viktigt. I dag slår hjärtat snabbt när bollen är i målområdet.
Tiderna förändras. Det är spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
I går var det dags för spel igen, på simhallsplanen i Emmaboda. Emmabodas tjejer hade många supporters på plats. Det var så vansinnigt spännande.
Matchen slutade med vinst för våra tjejer med 4-0. Det var helt otroligt. Både otippat och fantastiskt. Nu ligger Tingsryd och Emmaboda som delad etta i serietoppen. Det blir en riktig nagelbitare, matcherna framöver.
Jag kommer ihåg för snart trettio år sedan när Marie hade sin storhetstid som fotbollsspelare. Hon var sju år gammal, och tyckte att det mesta var roligt. Hon ville vara med på allt.
Så när Torhamns GOIF som på den tiden var en aktiv förening startade upp ett blandat lag för hennes åldersgrupp, var Marie förste man att anmäla sig.
Själva fotbollen tyckte hon inte var så rolig. Men hon hade många kompisar på plan, och det fanns gott om tillfällen till lek.
Så små de var, så skulle de spela match. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle, när vi var inbjudna till Lyckeby för att möta deras lilla lag.
Marie var eld och lågor. Hon laddade med druvsocker, och såg fram emot det här i flera veckor. Vitt och brett pratade hon om alla mål hon skulle göra. Hennes självförtroende var på topp.
När vi väl var på plats var hon inte lika intresserad av att vara på plan. Hon tyckte att bollen var lite läskig, och sprang gärna åt andra hållet för att slippa möta den.
Då tyckte hon att det var betydligt roligare utanför plan, där hon kunde leka med kompisarnas syskon, och prata med deras föräldrar. Själva matchen hade hon inget större intresse av.
Det jag minns mest av den här allra första matchen i min roll som fotbollsmamma, var målvakten som stod för motståndarlaget.
Nöden har ingen lag. Den lille målvakten blev akut kissnödig, och ställde sig bredvid målet för att kissa.
Torhamn gjorde mål i den tomma buren, men det vilade inga ledsamheter hos motståndarna för det. De var lika glada ändå.
Så underbart. Så härliga ungar, och en sådan underbar lekfullhet. De hade roligt, och det var det som var viktigt. Vem som vann eller förlorade spelade inte så stor roll. Hade någon i laget gjort ett mål, så var det det som räknades.
Maries karriär som fotbollsstjärna blev ganska kort. Hon hittade andra sätt att träffa kompisar på, och hon slapp att möta den läskiga bollen.
Det är så härligt att se tillbaka. Det var en annan sorts match, än de Denise nu spelar.
Då var det en stunds avkoppling med fikakorg i gröngräset. Nu står jag på helspänn.
Då skrattade jag gott åt att några av barnen glömde spelet och blev stående på plan för att diskutera något viktigt. I dag slår hjärtat snabbt när bollen är i målområdet.
Tiderna förändras. Det är spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid