Många avslut

Idag är det torsdag morgon. Vi är kvar i husvagnen, och njuter av stillheten. I natt hörde vi ett konstigt ljud utanför. Det lät nästan som Elsa, men Elsa är tillbaka i Emmaboda med Denise.

Vi tror att det kanske var den lilla rävungen som har hälsat på hos mamma några gånger. En liten söt rödgul varelse med en lång tjock svans.

Han verkar övergiven. Kanske är hans mamma överkörd. Det är sorgligt. Han väcker alla mina beskyddarinstinkter.

Göken har tystnat. Han har äntligen insett att loppet är kört. Det är som det ska vara. 

Sedan jag sa upp mig har jag varit så nöjd. Jag har funderat mycket på vad jag ska göra i stället, och jag har varit fullt upptagen med att tänka på mig själv.

Visst har jag haft lite ångest över att lämna mina fina kollegor i specialistteamet, men jag har ändå tänkt att vi ska hålla någon form av kontakt. Att jag kan komma in och hälsa på ibland, och att de kan komma ut till mig i mitt paradis.

Jag har inte tänkt längre än så. Nu närmar jag mig slutet på min tjänst. Nu kommer alla avsked.

Jag var inte beredd på att jag var viktig för någon. Jag förstod inte att någon kanske skulle bli ledsen för att jag slutade. Inte heller hade jag en aning om att min uppsägning skulle drabba så många andra. Att jag skulle få uppleva så många tårar.

Jag ska lämna alla fina anhöriga och brukare som jag har träffat regelbundet under så lång tid.

Det har tagit mig. Det var oväntat. Det känns fint, men det gör ont. Jag vill inte göra någon ledsen.

Men det kommer att bli bra. Susanne och Annika kommer att ta över mycket av mitt jobb, och de kommer att göra det med bravur.

Själv kommer jag att ta med mig känslan av att vara viktig. Känslan av att ha betytt någonting för någon, och känslan av att vara uppskattad. Av att ha gjort ett bra jobb. Det är stort.

Jag ska njuta av den. Länge.

Ha en härlig dag! / Ingrid