Lyx och vardag
I går när jag kom till Björkenäs var det kallt i husvagnen. I stället för att fälla ner alla rullgardiner som jag har gjort hela sommaren för att stänga ute värmen, fick jag nu öppna upp allt jag kunde och släppa in ljuset.
Hösten har gjort sitt intrång i paradiset.
Det är en annan vind. En annan lukt, och en helt annan fuktighet. Havet ser inte länge lika inbjudande ut att bada i.
Hösten har många fördelar. Med gott samvete kan jag kura ihop mig hemma på altanen, med ett tänt ljus, en bra bok, och en filt.
Plötsligt finns det tid för allt det där som har legat nere under den hektiska sommaren. I måndags blev jag för första gången på väldigt länge sugen på att baka bröd, och hade inte kommunen just då stängt av vattnet så vet man aldrig vad som hade hänt.
Min familj tycker att det är så gott med hembakat bröd. När jag får för mig att baka går Thomas flera varv i köket och undrar om det aldrig blir färdigt. Det händer inte så ofta, och därför är det desto mer uppskattat.
Idag är det lyx med hembakat.
När jag var barn bakade mamma allt bröd till familjen. Hon hade alltid en påse bullar i skåpet till kaffet, och en burk hembakade kakor på bänken. Om bullarna hann bli torra innan de blev uppätna, skar hon dem i skivor. Doppade dem i socker och stekte dem på plåten.
Det här var ingenting som jag någonsin reflekterade över. Det var så självklart.
Om det vid något tillfälle var så hektiskt på gården så att mamma inte hann baka, eller om hon var sjuk, kunde det hända att det kom en köpt Pågens VR-limpa på matbordet.
Som vi njöt då, Kerstin och jag. Vi tyckte att det var så gott, och om vi hade fått bestämma skulle vi alltid ha haft köpebröd på bordet. Det var vi rörande överens om.
Det är spännande att se hur man ändrar sig med åren. Mammas bullar är idag något jag kan längta efter. Likaså hennes fantastiska Te-kakor.
I bröd-disken försöker jag hitta bröd som ger mättnad och samtidigt är gott, men där finns inget bröd som är som mammas.
Tänk om man kunde uppskatta det man har NÄR man har det, och inte många år senare?
Det är väl så det är. Man är hemmablind. Mycket av det som finns runt omkring ser man inte förrän det är borta och man saknar det.
Jag försöker att vara rädd om och uppskatta det jag har. Jag försöker se och bekräfta det som Thomas och Denise gör. Jag försöker också leva i nuet och göra det bästa av det. Men.
Jag är bara en människa.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Hösten har gjort sitt intrång i paradiset.
Det är en annan vind. En annan lukt, och en helt annan fuktighet. Havet ser inte länge lika inbjudande ut att bada i.
Hösten har många fördelar. Med gott samvete kan jag kura ihop mig hemma på altanen, med ett tänt ljus, en bra bok, och en filt.
Plötsligt finns det tid för allt det där som har legat nere under den hektiska sommaren. I måndags blev jag för första gången på väldigt länge sugen på att baka bröd, och hade inte kommunen just då stängt av vattnet så vet man aldrig vad som hade hänt.
Min familj tycker att det är så gott med hembakat bröd. När jag får för mig att baka går Thomas flera varv i köket och undrar om det aldrig blir färdigt. Det händer inte så ofta, och därför är det desto mer uppskattat.
Idag är det lyx med hembakat.
När jag var barn bakade mamma allt bröd till familjen. Hon hade alltid en påse bullar i skåpet till kaffet, och en burk hembakade kakor på bänken. Om bullarna hann bli torra innan de blev uppätna, skar hon dem i skivor. Doppade dem i socker och stekte dem på plåten.
Det här var ingenting som jag någonsin reflekterade över. Det var så självklart.
Om det vid något tillfälle var så hektiskt på gården så att mamma inte hann baka, eller om hon var sjuk, kunde det hända att det kom en köpt Pågens VR-limpa på matbordet.
Som vi njöt då, Kerstin och jag. Vi tyckte att det var så gott, och om vi hade fått bestämma skulle vi alltid ha haft köpebröd på bordet. Det var vi rörande överens om.
Det är spännande att se hur man ändrar sig med åren. Mammas bullar är idag något jag kan längta efter. Likaså hennes fantastiska Te-kakor.
I bröd-disken försöker jag hitta bröd som ger mättnad och samtidigt är gott, men där finns inget bröd som är som mammas.
Tänk om man kunde uppskatta det man har NÄR man har det, och inte många år senare?
Det är väl så det är. Man är hemmablind. Mycket av det som finns runt omkring ser man inte förrän det är borta och man saknar det.
Jag försöker att vara rädd om och uppskatta det jag har. Jag försöker se och bekräfta det som Thomas och Denise gör. Jag försöker också leva i nuet och göra det bästa av det. Men.
Jag är bara en människa.
Ha en härlig dag! / Ingrid