Lyckeby marknad
När jag skriver detta är det lördag morgon. Det blir lite avigt med mina inlägg nu. Jag har börjat cykla på morgnarna, och hinner inte längre med att skriva. Jag mår bra av cyklandet, och tycker det är skönt.
I går em ringde min nya chef. Hon tog upp lite praktiska detaljer inför starten på mitt nya jobb. Det börjar närma sig. Bara en vecka kvar. Den där evigheten som jag skulle vara ledig gick fort.
I dag är det Emmaboda marknad. Matilda, Felicia och Axel kommer hem i eftermiddag och vi ska gå dit en runda. Det ska bli mysigt.
Jag kommer ihåg marknaderna som fanns när jag var barn. Med en kittling i magen kan jag fortfarande framför mig se, dessa ofta vackra kvinnor med sitt mörka hår, och långa glänsande kjolar. Hur de stod utanför sina tält och bjöd in folk att mot en slant spå sin framtid.
Jag minns ärtrören och stinkbomberna. Marknadsgodiset och lyckopåsarna. Det var tider det.
Vid ett tillfälle frågade Paola mig om jag kunde tänka mig att hjälpa till på Lyckeby marknad utanför Karlskrona. Hon hade fått förfrågan från någon hon kände, och jag var självklart genast på. Vi skulle inte få något betalt, men lite senare under hösten skulle vi istället bli inbjudna till en fest för alla funktionärer i folkets hus.
Jag har alltid varit social, och jag har alltid tyckt om att träffa folk.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så roligt. Jag satt i en biljettlucka och sålde biljetter till en karusell. Jag var tretton år, och livet var just då väldigt spännande. Plötsligt kom det fram en kille i min egen ålder, och stack fram huvudet vid biljettluckan.
Han var så otroligt söt. Han hade mörka blå ögon, och långt mörkt hår. Jag trodde att hjärtat skulle stanna. Rodnaden steg upp i ansiktet, och jag kände mig som en idiot. Det var tur att jag satt ner, och att det var lite skumt inne i buren.
Den unge mannen bad att få köpa en biljett till sin lillebror, som stod och hoppade vid sidan om. Han verkade helt omedveten om min reaktion, och jag suckade lättad.
Men ingenting fungerade. Jag fumlade när jag skulle riva av biljetten, och lyckades dela den på mitten. Jag kommer ihåg att han skrattade, och hjälpte mig. Det gjorde inte saken bättre. Till slut försvann han bort mot karusellerna med sin lycklige lillebror, och jag såg länge efter honom.
Stackars Paola fick höra berättas om den här pojken under en lång tid framöver. Naturligtvis var det honom jag skulle dela resten av mitt liv med.
Jag såg honom aldrig mer.
Det har blåst många vindar sedan dess. Den unge söte killen är förmodligen morfar idag, och närmar sig precis som jag pensionen. Han har med all sannolikhet levt sitt liv helt ovetande om att han den dagen för så många år sedan, påverkade mig så starkt att jag skulle komma att minnas honom för resten av mitt liv. Det är häftigt.
Men idag är det dags igen. Ännu en marknad. Trots avsaknaden av dessa spännande kvinnor i gathörnen, ska det bli roligt. Jag ska köpa lite marknadskarameller, och kanske lite plastpåsar till mamma.
Jag ska njuta av barnen som åker karusell, och hälsa på Emma och Denise som sitter i ett stånd och verkar för Emmaboda IS.
Där kommer att vara liv och rörelse. Mycket folk, och mycket ståhej. Det ser jag fram emot!
Ha en härlig dag! / Ingrid
I går em ringde min nya chef. Hon tog upp lite praktiska detaljer inför starten på mitt nya jobb. Det börjar närma sig. Bara en vecka kvar. Den där evigheten som jag skulle vara ledig gick fort.
I dag är det Emmaboda marknad. Matilda, Felicia och Axel kommer hem i eftermiddag och vi ska gå dit en runda. Det ska bli mysigt.
Jag kommer ihåg marknaderna som fanns när jag var barn. Med en kittling i magen kan jag fortfarande framför mig se, dessa ofta vackra kvinnor med sitt mörka hår, och långa glänsande kjolar. Hur de stod utanför sina tält och bjöd in folk att mot en slant spå sin framtid.
Jag minns ärtrören och stinkbomberna. Marknadsgodiset och lyckopåsarna. Det var tider det.
Vid ett tillfälle frågade Paola mig om jag kunde tänka mig att hjälpa till på Lyckeby marknad utanför Karlskrona. Hon hade fått förfrågan från någon hon kände, och jag var självklart genast på. Vi skulle inte få något betalt, men lite senare under hösten skulle vi istället bli inbjudna till en fest för alla funktionärer i folkets hus.
Jag har alltid varit social, och jag har alltid tyckt om att träffa folk.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så roligt. Jag satt i en biljettlucka och sålde biljetter till en karusell. Jag var tretton år, och livet var just då väldigt spännande. Plötsligt kom det fram en kille i min egen ålder, och stack fram huvudet vid biljettluckan.
Han var så otroligt söt. Han hade mörka blå ögon, och långt mörkt hår. Jag trodde att hjärtat skulle stanna. Rodnaden steg upp i ansiktet, och jag kände mig som en idiot. Det var tur att jag satt ner, och att det var lite skumt inne i buren.
Den unge mannen bad att få köpa en biljett till sin lillebror, som stod och hoppade vid sidan om. Han verkade helt omedveten om min reaktion, och jag suckade lättad.
Men ingenting fungerade. Jag fumlade när jag skulle riva av biljetten, och lyckades dela den på mitten. Jag kommer ihåg att han skrattade, och hjälpte mig. Det gjorde inte saken bättre. Till slut försvann han bort mot karusellerna med sin lycklige lillebror, och jag såg länge efter honom.
Stackars Paola fick höra berättas om den här pojken under en lång tid framöver. Naturligtvis var det honom jag skulle dela resten av mitt liv med.
Jag såg honom aldrig mer.
Det har blåst många vindar sedan dess. Den unge söte killen är förmodligen morfar idag, och närmar sig precis som jag pensionen. Han har med all sannolikhet levt sitt liv helt ovetande om att han den dagen för så många år sedan, påverkade mig så starkt att jag skulle komma att minnas honom för resten av mitt liv. Det är häftigt.
Men idag är det dags igen. Ännu en marknad. Trots avsaknaden av dessa spännande kvinnor i gathörnen, ska det bli roligt. Jag ska köpa lite marknadskarameller, och kanske lite plastpåsar till mamma.
Jag ska njuta av barnen som åker karusell, och hälsa på Emma och Denise som sitter i ett stånd och verkar för Emmaboda IS.
Där kommer att vara liv och rörelse. Mycket folk, och mycket ståhej. Det ser jag fram emot!
Ha en härlig dag! / Ingrid