Lite tankar en torsdag.
Så sitter jag på min altan igen. Katten Elsa är min ständiga följeslagare. Hon ligger på värmegolvet och myser, och det är oftast hon som först får höra det jag skriver.
Jag har mycket funderingar runt det här med min blogg. Jag tycker att det är så otroligt roligt att skriva, och jag är så fantastiskt glad över all den positiva respons som jag har fått hittills. Att människor tar sig tid att gå in och läsa det jag har skrivit är stort. Tack för allt ert engagemang och uppmuntran! Det sporrar mig att vilja fortsätta. Helst av allt skulle jag vilja hålla på med det här hela tiden, men ni vet hur det är. Vardagen pockar på.
Många av mina närmaste har jobbat hårt för att jag ska få göra det här. Min svärson Martin höll på en hel eftermiddag med att försöka få till ett kommentar-fält, men det var svårare än vi trodde. Vi jobbar på det. Supporten på sidan suckar tungt varje gång Thomas ringer.
Martin hjälpte mig också med att installera ett verktyg som gör att jag kan se hur många visningar jag har på bloggen. Jag har redan nu kommit upp i nästan 700 visningar och det är helt fantastiskt! Tack så mycket, alla ni som har tagit er tid att gå in. Ni ska veta att jag uppskattar det! Jag är en sådan otrolig känslomänniska, och jag är just nu alldeles uppfylld av alla era fina ord.
Min Felicia har hjälpt mig med hemsidan, och min fina kollega Annika hjälpte mig med start, sökord, och lite teknisk support.
På Facebook har många av mina vänner, läst, kommenterat och uppmuntrat. Några har delat mina inlägg, och det känns häftigt.
Jag har så många fina människor i min närhet. Det är inte alla förunnat, det är jag som har haft tur. Jag är lyckligt lottad.
Framöver kommer jag att uppdatera bloggen lite oftare. Jag kommer att lägga ut lite kortare inlägg om mina tankar och funderingar emellan de lite längre novellerna och historierna från mitt liv. De kortare inläggen kommer jag inte att dela på Facebook. Blir det för mycket kanske folk börjar tröttna, och det vill jag inte. Min önskan är att bloggen ska upplevas som något positivt, och inte påträngande. Man ska inte läsa den för min skull, utan för att man själv vill. Det är viktigt för mig. Så kika gärna in ibland mellan varven, om du har lust och tid.
Mina två stora utmaningar för tillfället är att få till ett kommentarsfält, men också hur jag ska kunna sprida min blogg. Det funderar jag mycket på. Har du något tips, så är jag så tacksam. Det skulle betyda så mycket för mig. Om du ville nämna den för någon som skulle kunna tänkas vilja läsa, etc.
Så länge man inte kan kommentera här så får jag hänvisa till min Facebook. De inlägg jag lägger ut är offentliga, och där kan man kommentera. Det är en dålig lösning, men just nu den enda. Hoppas på en snar lösning.
Än en gång, tack alla!
Kram Ingrid
Jag har mycket funderingar runt det här med min blogg. Jag tycker att det är så otroligt roligt att skriva, och jag är så fantastiskt glad över all den positiva respons som jag har fått hittills. Att människor tar sig tid att gå in och läsa det jag har skrivit är stort. Tack för allt ert engagemang och uppmuntran! Det sporrar mig att vilja fortsätta. Helst av allt skulle jag vilja hålla på med det här hela tiden, men ni vet hur det är. Vardagen pockar på.
Många av mina närmaste har jobbat hårt för att jag ska få göra det här. Min svärson Martin höll på en hel eftermiddag med att försöka få till ett kommentar-fält, men det var svårare än vi trodde. Vi jobbar på det. Supporten på sidan suckar tungt varje gång Thomas ringer.
Martin hjälpte mig också med att installera ett verktyg som gör att jag kan se hur många visningar jag har på bloggen. Jag har redan nu kommit upp i nästan 700 visningar och det är helt fantastiskt! Tack så mycket, alla ni som har tagit er tid att gå in. Ni ska veta att jag uppskattar det! Jag är en sådan otrolig känslomänniska, och jag är just nu alldeles uppfylld av alla era fina ord.
Min Felicia har hjälpt mig med hemsidan, och min fina kollega Annika hjälpte mig med start, sökord, och lite teknisk support.
På Facebook har många av mina vänner, läst, kommenterat och uppmuntrat. Några har delat mina inlägg, och det känns häftigt.
Jag har så många fina människor i min närhet. Det är inte alla förunnat, det är jag som har haft tur. Jag är lyckligt lottad.
Framöver kommer jag att uppdatera bloggen lite oftare. Jag kommer att lägga ut lite kortare inlägg om mina tankar och funderingar emellan de lite längre novellerna och historierna från mitt liv. De kortare inläggen kommer jag inte att dela på Facebook. Blir det för mycket kanske folk börjar tröttna, och det vill jag inte. Min önskan är att bloggen ska upplevas som något positivt, och inte påträngande. Man ska inte läsa den för min skull, utan för att man själv vill. Det är viktigt för mig. Så kika gärna in ibland mellan varven, om du har lust och tid.
Mina två stora utmaningar för tillfället är att få till ett kommentarsfält, men också hur jag ska kunna sprida min blogg. Det funderar jag mycket på. Har du något tips, så är jag så tacksam. Det skulle betyda så mycket för mig. Om du ville nämna den för någon som skulle kunna tänkas vilja läsa, etc.
Så länge man inte kan kommentera här så får jag hänvisa till min Facebook. De inlägg jag lägger ut är offentliga, och där kan man kommentera. Det är en dålig lösning, men just nu den enda. Hoppas på en snar lösning.
Än en gång, tack alla!
Kram Ingrid