Lite perspektiv på vardagsmat
När jag
skriver detta är klockan halv fem på morgonen. Familjen sover, och som vanligt
är jag vaken först av alla. Det här är min stund på dagen. Jag har lite energi,
och dagens första kopp kaffe smakar alltid himmelskt.
Jag har alltid varit morgonpigg, precis som mamma, mina syskon, och de flesta av mina barn. När jag var liten var det alltid full fart i köket tidigt på morgonen. Jag vaknade ofta med doften av nybakat i huset. Då kunde man smyga sig upp och få börja dagen med en nybakad bulle, lite mjölk, och en stunds småprat med mamma. Fina stunder som då var en självklarhet, och som jag kan sakna. Underbara minnen.
När mina döttrar var små, fick de alltid vara med och bestämma maten vi skulle äta på fredagskvällen. Oftast var de rörande överens om pommes frites, och till det kanske hamburgare eller snitsel. Hembakad pizza var också ett alternativ.
På lördagsmorgnarna bakade jag frallor, som de åt till frukost. Jag ville ge dem samma minnen av doften från nybakat i köket när de steg upp. Det här var inget som mina barn la så stor vikt vid. Precis som för mig, var det en självklarhet. Ingenting man reflekterade över.
De tre äldsta tjejerna växte upp och flyttade hemifrån efterhand. I början på sitt vuxna liv njöt de av friheten att få äta vad de själva ville. De köpte pizza, och stekte hamburgare. Frysen var fylld av pommes och glass.
Efter ett tag i frihet ringde en dag Martina och ville komma hem och äta. Jag kommer så väl ihåg hur hon sa med längtan i rösten: "Oh mamma, kan vi inte äta kött och potatis..."
Det är märkligt hur vin ändrar perspektiv. Det som var vardagsmat tidigare blev plötsligt festmat. Lördagarnas frallor gick från att vara självklara till mycket eftertraktade. Precis som mina självklara stunder med nybakade bullar och småprat med mamma.
Idag har det gått många år sedan de tre äldsta döttrarna flyttade hemifrån. De är alla duktiga på att laga mat, och innehållet i deras frysar ser betydligt annorlunda ut.
Idag är det barnbarnen som vill vara med och bestämma maten. Jag gissar att pizza ligger högt på önskelistan...
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag har alltid varit morgonpigg, precis som mamma, mina syskon, och de flesta av mina barn. När jag var liten var det alltid full fart i köket tidigt på morgonen. Jag vaknade ofta med doften av nybakat i huset. Då kunde man smyga sig upp och få börja dagen med en nybakad bulle, lite mjölk, och en stunds småprat med mamma. Fina stunder som då var en självklarhet, och som jag kan sakna. Underbara minnen.
När mina döttrar var små, fick de alltid vara med och bestämma maten vi skulle äta på fredagskvällen. Oftast var de rörande överens om pommes frites, och till det kanske hamburgare eller snitsel. Hembakad pizza var också ett alternativ.
På lördagsmorgnarna bakade jag frallor, som de åt till frukost. Jag ville ge dem samma minnen av doften från nybakat i köket när de steg upp. Det här var inget som mina barn la så stor vikt vid. Precis som för mig, var det en självklarhet. Ingenting man reflekterade över.
De tre äldsta tjejerna växte upp och flyttade hemifrån efterhand. I början på sitt vuxna liv njöt de av friheten att få äta vad de själva ville. De köpte pizza, och stekte hamburgare. Frysen var fylld av pommes och glass.
Efter ett tag i frihet ringde en dag Martina och ville komma hem och äta. Jag kommer så väl ihåg hur hon sa med längtan i rösten: "Oh mamma, kan vi inte äta kött och potatis..."
Det är märkligt hur vin ändrar perspektiv. Det som var vardagsmat tidigare blev plötsligt festmat. Lördagarnas frallor gick från att vara självklara till mycket eftertraktade. Precis som mina självklara stunder med nybakade bullar och småprat med mamma.
Idag har det gått många år sedan de tre äldsta döttrarna flyttade hemifrån. De är alla duktiga på att laga mat, och innehållet i deras frysar ser betydligt annorlunda ut.
Idag är det barnbarnen som vill vara med och bestämma maten. Jag gissar att pizza ligger högt på önskelistan...
Ha en härlig kväll! / Ingrid