Lilla Gullan
Nu har jag varit inne i Karlskrona och sett min Felicia springa ut på trappan. Det är stort. Jag har gråtit många tårar av rörelse. Nu är vi på väg till paradiset för att ta emot våra gäster. Felicia har just åkt iväg på ett lastbilsflak. Hon kommer inte att ha så mycket röst kvar i morgon.
Det här inlägget skrev jag för några dagar sedan. Min lilla Gullan.
När jag var liten önskade jag mig alltid ett djur. Jag tror att de flesta barn gör det någon gång. Jag hade tur. Jag hade en mamma som förstod hur viktigt det var.
Först fick Kerstin och jag varsin undulat. Vi döpte dem till Hans och Greta. Med liv och lust gick vi in i rollen som djurägare. Det gick inte så bra. Det var inte speciellt roligt. Inte kunde vi kela med en undulat. Istället skvätte de ner hela vårt rum. De lät i tid och otid. Mamma höll på att bli galen.
Till slut gav vi upp det projektet. Undulaterna lämnades tillbaka till djuraffären, och i stället kom vi hem med en alldeles underbar liten guldhamster. Gyllenbrun i pälsen. En söt liten hona, som snabbt vande sig vid att vi bar runt henne. Vi kallade henne Gullan. Hon blev hela familjens lilla favorit.
Vi hade Gullan i några år. Hon var väldigt tam. Lugn och tålig. Hon var ett sällskap, och en egen liten personlighet. Om nätterna sprang hon runt i sitt hjul hon hade i buren. Vi skrattade åt hennes runda kinder när hon hamstrade sin mat. Lilla Gullan.
Vid ett tillfälle var mamma på sitt arbete på sjukhuset. Kerstin och jag var av någon anledning själva hemma.
Då hände det fruktansvärda. Lilla Gullan gled ur mitt grepp. Jag tappade henne på golvet. Där låg hon alldeles livlös, och jag var helt förtvivlad. Jag kommer ihåg att jag ringde till sjukhusets växel och
grät. Hela växeln var efter en stund involverad i min döda guldhamster. De sökte med ljus och lykta efter mamma, och till slut fick de tag i henne.
Mamma kom hem omedelbart. Hon tittade på Gullan, och förklarade att hon skulle ta med henne till djurdoktorn. Vi skulle inte vara oroliga.
Några dagar senare hade mamma Gullan med sig hem. Hon såg väldigt annorlunda ut. Pälsen var mörkare, och hon var mycket mindre. Dessutom var hon ilsken, och hon bet oss när hon kom åt. Hon var rädd, och inte ett dugg sugen på att bäras runt. Mamma förklarade att operationen hade tagit hårt på henne, men att hon snart skulle bli sitt gamla jag. Det blev hon aldrig.
Många många år senare berättade mamma det jag naturligtvis borde ha förstått. Gullan hade mycket riktigt avlidit av det olyckliga fallet, och för att skona oss hade mamma köpt en ny guldhamster.
Det kändes märkligt. Även om jag nu var vuxen och rent förnuftsmässigt kunde förstå det, så var det känslomässigt lite jobbigt. Återigen kom händelsen för mig. I minnet såg jag Gullan framför mig där hon låg livlös i min lilla hand. Det kändes sorgligt. Att jag faktiskt hade orsakat hennes död.
Man säger att barn måste få sörja. Att man måste lära sig det. Det är säkert så. Men jag är så tacksam över att min mamma skonade mig den gången. Att jag slapp undan den fruktansvärda skulden, och att jag fick leva i tron att allt hade gått bra. Ibland önskar jag att hon aldrig hade berättat sanningen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Det här inlägget skrev jag för några dagar sedan. Min lilla Gullan.
När jag var liten önskade jag mig alltid ett djur. Jag tror att de flesta barn gör det någon gång. Jag hade tur. Jag hade en mamma som förstod hur viktigt det var.
Först fick Kerstin och jag varsin undulat. Vi döpte dem till Hans och Greta. Med liv och lust gick vi in i rollen som djurägare. Det gick inte så bra. Det var inte speciellt roligt. Inte kunde vi kela med en undulat. Istället skvätte de ner hela vårt rum. De lät i tid och otid. Mamma höll på att bli galen.
Till slut gav vi upp det projektet. Undulaterna lämnades tillbaka till djuraffären, och i stället kom vi hem med en alldeles underbar liten guldhamster. Gyllenbrun i pälsen. En söt liten hona, som snabbt vande sig vid att vi bar runt henne. Vi kallade henne Gullan. Hon blev hela familjens lilla favorit.
Vi hade Gullan i några år. Hon var väldigt tam. Lugn och tålig. Hon var ett sällskap, och en egen liten personlighet. Om nätterna sprang hon runt i sitt hjul hon hade i buren. Vi skrattade åt hennes runda kinder när hon hamstrade sin mat. Lilla Gullan.
Vid ett tillfälle var mamma på sitt arbete på sjukhuset. Kerstin och jag var av någon anledning själva hemma.
Då hände det fruktansvärda. Lilla Gullan gled ur mitt grepp. Jag tappade henne på golvet. Där låg hon alldeles livlös, och jag var helt förtvivlad. Jag kommer ihåg att jag ringde till sjukhusets växel och
grät. Hela växeln var efter en stund involverad i min döda guldhamster. De sökte med ljus och lykta efter mamma, och till slut fick de tag i henne.
Mamma kom hem omedelbart. Hon tittade på Gullan, och förklarade att hon skulle ta med henne till djurdoktorn. Vi skulle inte vara oroliga.
Några dagar senare hade mamma Gullan med sig hem. Hon såg väldigt annorlunda ut. Pälsen var mörkare, och hon var mycket mindre. Dessutom var hon ilsken, och hon bet oss när hon kom åt. Hon var rädd, och inte ett dugg sugen på att bäras runt. Mamma förklarade att operationen hade tagit hårt på henne, men att hon snart skulle bli sitt gamla jag. Det blev hon aldrig.
Många många år senare berättade mamma det jag naturligtvis borde ha förstått. Gullan hade mycket riktigt avlidit av det olyckliga fallet, och för att skona oss hade mamma köpt en ny guldhamster.
Det kändes märkligt. Även om jag nu var vuxen och rent förnuftsmässigt kunde förstå det, så var det känslomässigt lite jobbigt. Återigen kom händelsen för mig. I minnet såg jag Gullan framför mig där hon låg livlös i min lilla hand. Det kändes sorgligt. Att jag faktiskt hade orsakat hennes död.
Man säger att barn måste få sörja. Att man måste lära sig det. Det är säkert så. Men jag är så tacksam över att min mamma skonade mig den gången. Att jag slapp undan den fruktansvärda skulden, och att jag fick leva i tron att allt hade gått bra. Ibland önskar jag att hon aldrig hade berättat sanningen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid