Landstingets barn
Den 29 november 1982 föddes min äldsta dotter Marie, på Blekingesjukhuset i Karlskrona. På den tiden kallades det allmänt för Karlskrona lasarett.
1982 var jag tjugo år gammal. Jag hade precis flyttat ut till Ungskär, och den här perioden i mitt liv är nog en av de lyckligaste i mitt liv.
Jag var ung. Jag var positiv, och jag skulle naturligtvis bli den bästa mamman i världen. Jag såg framtiden an med tillförsikt och jag tog med glädje för mig av allt som livet hade att ge. Det var en härlig tid. Jag tänker ofta på den, och ibland önskar jag att jag hade haft lite mer kvar av den där oförställda glädjen, och glupande aptiten på livet.
Salen där jag hamnade efter förlossningen, delade jag med fem andra nyblivna mammor. Det är lite märkligt när jag tänker på det. Jag minns så väl de här små nyfödda bebisarna, och idag har de alla fyllt trettiosex.
När man fick barn i början på åttiotalet behandlades man som sjuk . Läkaren gick ronden varje morgon, och kontrollerade stygn. Tre gånger om dagen togs en temp. Vi mammor kontrollerades regelbundet, och som förstföderska var det sju dygn på sjukhuset som gällde.
Våra bebisar var iklädda sjukhusets kläder, och på deras små magar stod det med blå bokstäver: ”Tillhör landstinget”. Det var inte helt fel. Vi föräldrar hade inte så mycket att säga till om.
Efter klockan tio på kvällen fick man inte ha sitt barn hos sig. Då skulle man sova och hämta nya krafter, för att snabbt återhämta sig efter förlossningen. Våra små var vi tvungna att lämna ut i en sovsal, med personal. Det var aldrig frågan om vad vi mammor ville.
Jag kommer ihåg en kväll när Marie var så ledsen. Hon skrek oavbrutet. Rykten sa att sjuksköterskan som skulle jobba under natten inte var så snäll. Hon var irriterad på barnen när de inte sov, och det var ofta mycket liv i barnsalen de nätter då hon jobbade.
Jag hade träffat sköterskan som hastigast, och jag tyckte instinktivt inte om henne.
Inte ville jag lämna ifrån mig min lilla ögonsten under de premisserna.
Jag var så stressad och orolig. Klockan gick och hade passerat tio. Jag visste att personalen snart skulle sakna Marie, och komma för att hämta henne. De andra mammorna på salen såg bekymrat på mig där jag bar omkring på min skrikande bebis. De visste precis hur jag kände det. Vi var alla i samma situation, och vi hade alla lika lite att säga till om.
Som väl var löste det sig på bästa sätt. Marie hade ont i magen, och bajsade till slut blöjan full. Efter det somnade hon gott. Betydligt lugnare kunde jag efter det köra ut henne i barnsalen.
Första advent fick vi komma hem. Vi stannade några veckor hos mina föräldrar. Det kändes vanskligt att åka ut till Ungskär med en sådan liten tjej.
Det var en strålande vinterdag. Mamma hade satt upp julstjärnan i fönstret, och inne i finrummet lyste adventsljusstaken. Det låg snö på marken och solen sken.
Jag bäddade ner Marie i vagnen, och gav mig ut på min allra första promenad med barnvagnen.
Jag kände mig så sprudlande lycklig där jag gick vägen fram. De gamla i byn förfasade sig över att jag hade tagit ut Marie så tidigt, men det brydde jag mig inte om. Ingenting i hela världen kunde slå ner mig den dagen.
Jag stannade till hos Paola, min härliga väninna. Hon har alltid varit nära mig, och jag ville så gärna visa upp min docka. Jag var så stolt. Det är ett fint minne. Varmt och ljust.
När Martina föddes sju år senare var det helt annorlunda. Man fick ha sitt barn hos sig i salen på nätterna, och man fick också använda privata kläder till sitt barn. Som mamma var man inte längre sjuk. Att föda barn hade slutligen blivit en naturligt frisk del av livet.
Den nya tiden hade gjort sitt intåg. Det kändes bra. Martina var vår bebis, och inte landstingets.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
1982 var jag tjugo år gammal. Jag hade precis flyttat ut till Ungskär, och den här perioden i mitt liv är nog en av de lyckligaste i mitt liv.
Jag var ung. Jag var positiv, och jag skulle naturligtvis bli den bästa mamman i världen. Jag såg framtiden an med tillförsikt och jag tog med glädje för mig av allt som livet hade att ge. Det var en härlig tid. Jag tänker ofta på den, och ibland önskar jag att jag hade haft lite mer kvar av den där oförställda glädjen, och glupande aptiten på livet.
Salen där jag hamnade efter förlossningen, delade jag med fem andra nyblivna mammor. Det är lite märkligt när jag tänker på det. Jag minns så väl de här små nyfödda bebisarna, och idag har de alla fyllt trettiosex.
När man fick barn i början på åttiotalet behandlades man som sjuk . Läkaren gick ronden varje morgon, och kontrollerade stygn. Tre gånger om dagen togs en temp. Vi mammor kontrollerades regelbundet, och som förstföderska var det sju dygn på sjukhuset som gällde.
Våra bebisar var iklädda sjukhusets kläder, och på deras små magar stod det med blå bokstäver: ”Tillhör landstinget”. Det var inte helt fel. Vi föräldrar hade inte så mycket att säga till om.
Efter klockan tio på kvällen fick man inte ha sitt barn hos sig. Då skulle man sova och hämta nya krafter, för att snabbt återhämta sig efter förlossningen. Våra små var vi tvungna att lämna ut i en sovsal, med personal. Det var aldrig frågan om vad vi mammor ville.
Jag kommer ihåg en kväll när Marie var så ledsen. Hon skrek oavbrutet. Rykten sa att sjuksköterskan som skulle jobba under natten inte var så snäll. Hon var irriterad på barnen när de inte sov, och det var ofta mycket liv i barnsalen de nätter då hon jobbade.
Jag hade träffat sköterskan som hastigast, och jag tyckte instinktivt inte om henne.
Inte ville jag lämna ifrån mig min lilla ögonsten under de premisserna.
Jag var så stressad och orolig. Klockan gick och hade passerat tio. Jag visste att personalen snart skulle sakna Marie, och komma för att hämta henne. De andra mammorna på salen såg bekymrat på mig där jag bar omkring på min skrikande bebis. De visste precis hur jag kände det. Vi var alla i samma situation, och vi hade alla lika lite att säga till om.
Som väl var löste det sig på bästa sätt. Marie hade ont i magen, och bajsade till slut blöjan full. Efter det somnade hon gott. Betydligt lugnare kunde jag efter det köra ut henne i barnsalen.
Första advent fick vi komma hem. Vi stannade några veckor hos mina föräldrar. Det kändes vanskligt att åka ut till Ungskär med en sådan liten tjej.
Det var en strålande vinterdag. Mamma hade satt upp julstjärnan i fönstret, och inne i finrummet lyste adventsljusstaken. Det låg snö på marken och solen sken.
Jag bäddade ner Marie i vagnen, och gav mig ut på min allra första promenad med barnvagnen.
Jag kände mig så sprudlande lycklig där jag gick vägen fram. De gamla i byn förfasade sig över att jag hade tagit ut Marie så tidigt, men det brydde jag mig inte om. Ingenting i hela världen kunde slå ner mig den dagen.
Jag stannade till hos Paola, min härliga väninna. Hon har alltid varit nära mig, och jag ville så gärna visa upp min docka. Jag var så stolt. Det är ett fint minne. Varmt och ljust.
När Martina föddes sju år senare var det helt annorlunda. Man fick ha sitt barn hos sig i salen på nätterna, och man fick också använda privata kläder till sitt barn. Som mamma var man inte längre sjuk. Att föda barn hade slutligen blivit en naturligt frisk del av livet.
Den nya tiden hade gjort sitt intåg. Det kändes bra. Martina var vår bebis, och inte landstingets.
Ha en härlig kväll! / Ingrid