Längtan

Häromdagen när jag körde till jobbet ringde min Marie. Vi pratade bort en stund. Det är alltid lika mysigt att prata med henne.

Det är alldeles för sällan vi ses. Hon lever sitt liv långt ifrån oss. Jag saknar henne alltid.

Marie har alltid varit medelpunkten i alla sammanhang. Var hon än visar sig, tar hon plats. Hon är glad och positiv. Skrattar mycket och bjuder på sig själv.

När Marie växte upp drömde hon om ett liv på en gård i Småland. Hon pratade vitt och brett om detta med alla som ville höra på. Det fanns ingen tvekan i det. Det blev inte så.

Marie har en bästis som heter Elina. Elina är en härlig tjej, med många järn i elden. Hon är fantastisk på att baka, och hennes kakor är välkända. Sök henne gärna på kakbakerskan på Facebook.

De här två har hållit ihop i många år. De har hittat på en massa galna saker. Elina är för Marie vad Ann alltid har varit för mig.

Tillsammans gjorde de en roadtrip till Norrland. Marie pratar fortfarande om den. När de kom hem var de rörande överens. Det var Norrland som gällde.

Marie har bott i Örnsköldsvik i tretton år nu. Hon har två underbara barn, mina barnbarn, som jag träffar för sällan. Alvin som är tio år, och lilla Hedda som snart fyller sju.

Felicia tar studenten den 13 juni, och samma dag kommer Marie och barnen hem. Det ska bli så roligt att få rå om dem lite igen.

Det är svårt med längtan. Det är svårt med avstånd. Man vill så mycket, men ibland finns inte förutsättningarna.

Det är så det är. Man får göra det bästa av det. Nu kommer de hem, och jag ska ta vara på de dagarna.

Bada med barnbarnen nere i Björkenäs. Umgås med alla mina tjejer, och njuta av att familjen är samlad.

Ha en härlig kväll. / Ingrid