Kroppkakor och kaffebröd
I går hade jag en härlig dag, ensam i Emmaboda. Denise åkte till sin pappa i fredags kväll, och Thomas var i skogen hela dagen. Det var skönt. Jag trivs med ensamheten, och jag tycker om att gå här hemma och plocka.
När jag var ung, ville jag alltid att något skulle hända. Jag ville alltid hitta på något, och gärna umgås med kompisar. Jag var rastlös, och full av energi.
Att sitta hemma en helg var då en mardröm.
Jag tycker fortfarande om att umgås med vänner. Till skillnad från då, trivs jag i dag också ensam. En oplanerad helg är idag guld. Det är märkligt vad jag har förändrats genom livet.
Jag fick så mycket gjort i går. Jag vann över mitt (Denises) tvättberg i källaren, och jag överraskade Thomas med kroppkakor.
Jag hade också bakat bröd. Thomas blev som ett barn på julafton när han kom hem trött och sliten efter en hård dag och möttes av detta. All trötthet var som bortblåst. Han var så nöjd.
Det är så roligt med Thomas. Han uppskattar det lilla, och han är aldrig sen att tala om det. Det är härligt. Det gör också att jag ibland anstränger mig lite extra.
Jag har alltid tyckt om att baka. Thomas älskar hembakat, och det gjorde min far också. På många sätt är de så lika. Min far ville alltid ha en liten kaka efter middagen, och fikastunderna var för honom heliga. Det är de för Thomas också.
Vid ett tillfälle var jag själv hemma. Jag var femton år gammal, och hade aldrig gett mig på att baka bullar.
Jag bestämde mig för att prova. Snabbt ändrade jag mig. I stället för bullar skulle jag naturligtvis baka de godaste vetelängderna min far någonsin hade smakat. Det kändes lyxigt. Framför mig såg jag hur lycklig han skulle bli när han kom hem och upptäckte min bak-konst.
Jag tog mig an uppgiften med iver. Jag jäste degen efter alla konstens regler. När längderna var klara klippte jag dem i perfekta bitar. Jag penslade dem. Strödde på pärlsocker och hackad mandel, och gräddade dem till en härlig guldbrun färg i ugnen.
Det luktade himmelskt i köket. När min far kom hem blev han överlycklig. Kaffepannan åkte på, och snabbt dukade vi fram till fika.
Döm om hans besvikelse, när han insåg att jag i min iver hade glömt att lägga i någon fyllning i vetelängden. Den var riktigt torr. Den vackra ytan var bara en fasad.
Det är väl så man lär sig. När Denise skulle baka första gången och hon enligt receptet skulle ha en dl mjölk i sockerkakan, läste hon fel och hällde i en hel liter.
Det blir fortfarande fel ibland när jag bakar. Jag är lite för ivrig, och har ibland för bråttom. Det gör ingenting. Det hör till mig och mitt kaos. Vi skrattar åt det, och nästa gång blir det bättre. Sånt är livet. I alla fall mitt.
Nu ska jag fortsätta dagen med ännu lite bak. Jag tycker det är roligt, och ska överraska målaren hos mamma i morgon med en förhoppningsvis god Tosca.
Ha en härlig dag! / Ingrid
När jag var ung, ville jag alltid att något skulle hända. Jag ville alltid hitta på något, och gärna umgås med kompisar. Jag var rastlös, och full av energi.
Att sitta hemma en helg var då en mardröm.
Jag tycker fortfarande om att umgås med vänner. Till skillnad från då, trivs jag i dag också ensam. En oplanerad helg är idag guld. Det är märkligt vad jag har förändrats genom livet.
Jag fick så mycket gjort i går. Jag vann över mitt (Denises) tvättberg i källaren, och jag överraskade Thomas med kroppkakor.
Jag hade också bakat bröd. Thomas blev som ett barn på julafton när han kom hem trött och sliten efter en hård dag och möttes av detta. All trötthet var som bortblåst. Han var så nöjd.
Det är så roligt med Thomas. Han uppskattar det lilla, och han är aldrig sen att tala om det. Det är härligt. Det gör också att jag ibland anstränger mig lite extra.
Jag har alltid tyckt om att baka. Thomas älskar hembakat, och det gjorde min far också. På många sätt är de så lika. Min far ville alltid ha en liten kaka efter middagen, och fikastunderna var för honom heliga. Det är de för Thomas också.
Vid ett tillfälle var jag själv hemma. Jag var femton år gammal, och hade aldrig gett mig på att baka bullar.
Jag bestämde mig för att prova. Snabbt ändrade jag mig. I stället för bullar skulle jag naturligtvis baka de godaste vetelängderna min far någonsin hade smakat. Det kändes lyxigt. Framför mig såg jag hur lycklig han skulle bli när han kom hem och upptäckte min bak-konst.
Jag tog mig an uppgiften med iver. Jag jäste degen efter alla konstens regler. När längderna var klara klippte jag dem i perfekta bitar. Jag penslade dem. Strödde på pärlsocker och hackad mandel, och gräddade dem till en härlig guldbrun färg i ugnen.
Det luktade himmelskt i köket. När min far kom hem blev han överlycklig. Kaffepannan åkte på, och snabbt dukade vi fram till fika.
Döm om hans besvikelse, när han insåg att jag i min iver hade glömt att lägga i någon fyllning i vetelängden. Den var riktigt torr. Den vackra ytan var bara en fasad.
Det är väl så man lär sig. När Denise skulle baka första gången och hon enligt receptet skulle ha en dl mjölk i sockerkakan, läste hon fel och hällde i en hel liter.
Det blir fortfarande fel ibland när jag bakar. Jag är lite för ivrig, och har ibland för bråttom. Det gör ingenting. Det hör till mig och mitt kaos. Vi skrattar åt det, och nästa gång blir det bättre. Sånt är livet. I alla fall mitt.
Nu ska jag fortsätta dagen med ännu lite bak. Jag tycker det är roligt, och ska överraska målaren hos mamma i morgon med en förhoppningsvis god Tosca.
Ha en härlig dag! / Ingrid