Koll på säkerheten
Det blev inte så fint väder som jag trodde i morse. Regnet hänger i luften här i Emmaboda, och det har regnat till och ifrån under dagen. Åskan har mullrat långt borta.
Idag har vi varit och tittat på en bil. En alldeles ny fin bil med en massa olika finesser, som jag inte förstår mig på.
Den här bilen är väldigt olik den röda Volvo Amazon från 1969, som var min första bil.
Den bilen kunde man lita på. Den lät som en traktor och gick som en klocka. Den startade alltid, och det enda jag behövde göra var att hälla i lite bensin och olja ibland.
Det var ett tungt jobb att svänga med ratten, och det fanns inga säkerhetsbälten i baksätet. Det fanns heller ännu ingen lag på det.
Spännande det där med bilar och säkerhet. Hur snabbt det har förändrats, och hur lite vi visste.
När jag var barn kommer jag ihåg att jag tyckte att det var så mysigt att ligga på den lilla hatthyllan vid bakrutan på vår bil när vi skulle någonstans.
Till min förtret köpte mamma vid ett tillfälle en liten hård prydnadshund, som genom en anordning i halsen vickade på huvudet. Den var ljusblå, och tog över min plats i hyllan vid bakrutan. Där satt han sedan och nickade i flera år.
Då stod jag i stället på golvet i baksätet, och hängde över mina föräldrars säten. Det var inget konstigt med det. Jag tror att de flesta i min generation kan känna igen sig.
Det fanns inte många säkerhetsbälten i bilarna på den tiden. De som fanns var så krångliga att man oftast struntade i dem.
Men inte var vi räddare då än nu för att åka bil. Vi visste inget annat om, och vi satt alla i samma båt.
Det är märkligt. I dag skulle jag aldrig sätta mig i en bil utan säkerhetsbälten, trots att jag när lagen kom tyckte att det var både onödigt och omständigt.
När Marie föddes 1982, fanns det inga barnstolar för bebisar. I alla fall inte som jag kände till. I stället ställde man insatsen med barnet i baksätet, och sedan uppmanades man att sätta en resväska på golvet framför. Jag har ingen aning om varför, men det var det som gällde då.
När Martina kom sju år senare hade det hänt mycket på säkerhetsfronten. Då lånade man från BB en liten barnstol, så bebisen kunde åka säkert i bilen.
Det är bra med säkerhet. Säkerhetsbältena har förhindrat många dödsfall, och vid ett tillfälle har det räddat mitt liv.
Så det blir nog bra med den nya bilen. Jag kommer att vänja mig vid alla varningssignaler och back-kameror, och det kommer säkert en dag när jag inte sätter mig i en bil utan det.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Idag har vi varit och tittat på en bil. En alldeles ny fin bil med en massa olika finesser, som jag inte förstår mig på.
Den här bilen är väldigt olik den röda Volvo Amazon från 1969, som var min första bil.
Den bilen kunde man lita på. Den lät som en traktor och gick som en klocka. Den startade alltid, och det enda jag behövde göra var att hälla i lite bensin och olja ibland.
Det var ett tungt jobb att svänga med ratten, och det fanns inga säkerhetsbälten i baksätet. Det fanns heller ännu ingen lag på det.
Spännande det där med bilar och säkerhet. Hur snabbt det har förändrats, och hur lite vi visste.
När jag var barn kommer jag ihåg att jag tyckte att det var så mysigt att ligga på den lilla hatthyllan vid bakrutan på vår bil när vi skulle någonstans.
Till min förtret köpte mamma vid ett tillfälle en liten hård prydnadshund, som genom en anordning i halsen vickade på huvudet. Den var ljusblå, och tog över min plats i hyllan vid bakrutan. Där satt han sedan och nickade i flera år.
Då stod jag i stället på golvet i baksätet, och hängde över mina föräldrars säten. Det var inget konstigt med det. Jag tror att de flesta i min generation kan känna igen sig.
Det fanns inte många säkerhetsbälten i bilarna på den tiden. De som fanns var så krångliga att man oftast struntade i dem.
Men inte var vi räddare då än nu för att åka bil. Vi visste inget annat om, och vi satt alla i samma båt.
Det är märkligt. I dag skulle jag aldrig sätta mig i en bil utan säkerhetsbälten, trots att jag när lagen kom tyckte att det var både onödigt och omständigt.
När Marie föddes 1982, fanns det inga barnstolar för bebisar. I alla fall inte som jag kände till. I stället ställde man insatsen med barnet i baksätet, och sedan uppmanades man att sätta en resväska på golvet framför. Jag har ingen aning om varför, men det var det som gällde då.
När Martina kom sju år senare hade det hänt mycket på säkerhetsfronten. Då lånade man från BB en liten barnstol, så bebisen kunde åka säkert i bilen.
Det är bra med säkerhet. Säkerhetsbältena har förhindrat många dödsfall, och vid ett tillfälle har det räddat mitt liv.
Så det blir nog bra med den nya bilen. Jag kommer att vänja mig vid alla varningssignaler och back-kameror, och det kommer säkert en dag när jag inte sätter mig i en bil utan det.
Ha en härlig kväll! / Ingrid