Kemiska reaktioner
Ännu en härlig sommardag. Solen är uppe. Katten Elsa har kommit in och sover i sin stol. Själv är jag återigen uppkrupen i soffan med datorn i knäet. Dagens första kopp kaffe ryker på fönsterbrädan. Huset är tyst. Det är min tid.
Denise och hennes lag i Emmaboda EIS spelade igår match mot Tingsryd United FC. Vi föräldrar turas om att tvätta matchkläder och i går var det min tur.
Hela klädsträcket är nu täckt med Emmabodas svarta och gula kläder. De svajar sakta i den ljumma vinden.
Det är fredag. Veckans sista arbetsdag. Det ska bli skönt med helg.
I går morse skrev jag om relationer. Idag ska jag fortsätta med mina funderingar.
Ibland träffar jag människor, som jag inte får någon som helst kontakt med. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Det känns ändå bara onaturligt och konstlat. Det stämmer inte överhuvudtaget.
Under mitt liv har jag mött människor som har fått mig att känna mig som en elefant i en porslinsfabrik. Människor som bara genom att finnas till får mig att spilla sås på blusen. Att tappa vinglaset på den vita linneduken, och snubbla på mina egna fötter.
De kan vara hur trevliga som helst. Det hjälper inte. De får mig ändå att känna mig som en idiot. Jag har aldrig förstått varför.
Som tur är överväger gångerna, när jag träffar människor som bara känns helt rätt. Som har mycket att tillföra och som är lätta att prata med. Personer som jag trivs med och som genast känns bekanta. En härlig känsla som jag tar med mig.
Vad är det som gör att möten med främmande människor kan ge så olika reaktioner hos mig själv?
Jag har ingen aning. Jag antar att det är det här som kallas kemi.
Min kollega Annika och jag brukar gräva ner oss i sådana här diskussioner. Vi funderar mycket på vad det är som styr oss i de här situationerna. Hur mycket som är medvetet, och hur mycket som händer som vi inte har en aning om. Dofter, utstrålning och kanske andra faktorer som vi inte känner till. Det är spännande.
Jag kommer inte att lösa det här idag. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta vad det beror på. Det gör ingenting. Jag kan leva med det. Annika och jag får fortsätta att fundera, och ha roligt under tiden.
Nu ska jag ta tag i mitt liv. Ta en dusch och göra mig i ordning. Fortsätta med min tvätthög och sätta på lite nytt kaffe. Det är dags!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Denise och hennes lag i Emmaboda EIS spelade igår match mot Tingsryd United FC. Vi föräldrar turas om att tvätta matchkläder och i går var det min tur.
Hela klädsträcket är nu täckt med Emmabodas svarta och gula kläder. De svajar sakta i den ljumma vinden.
Det är fredag. Veckans sista arbetsdag. Det ska bli skönt med helg.
I går morse skrev jag om relationer. Idag ska jag fortsätta med mina funderingar.
Ibland träffar jag människor, som jag inte får någon som helst kontakt med. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Det känns ändå bara onaturligt och konstlat. Det stämmer inte överhuvudtaget.
Under mitt liv har jag mött människor som har fått mig att känna mig som en elefant i en porslinsfabrik. Människor som bara genom att finnas till får mig att spilla sås på blusen. Att tappa vinglaset på den vita linneduken, och snubbla på mina egna fötter.
De kan vara hur trevliga som helst. Det hjälper inte. De får mig ändå att känna mig som en idiot. Jag har aldrig förstått varför.
Som tur är överväger gångerna, när jag träffar människor som bara känns helt rätt. Som har mycket att tillföra och som är lätta att prata med. Personer som jag trivs med och som genast känns bekanta. En härlig känsla som jag tar med mig.
Vad är det som gör att möten med främmande människor kan ge så olika reaktioner hos mig själv?
Jag har ingen aning. Jag antar att det är det här som kallas kemi.
Min kollega Annika och jag brukar gräva ner oss i sådana här diskussioner. Vi funderar mycket på vad det är som styr oss i de här situationerna. Hur mycket som är medvetet, och hur mycket som händer som vi inte har en aning om. Dofter, utstrålning och kanske andra faktorer som vi inte känner till. Det är spännande.
Jag kommer inte att lösa det här idag. Förmodligen kommer jag aldrig att få veta vad det beror på. Det gör ingenting. Jag kan leva med det. Annika och jag får fortsätta att fundera, och ha roligt under tiden.
Nu ska jag ta tag i mitt liv. Ta en dusch och göra mig i ordning. Fortsätta med min tvätthög och sätta på lite nytt kaffe. Det är dags!
Ha en härlig dag! / Ingrid