Katter på vift
Vi var hos Ruben och fikade en runda igår. Han var bekymrad över sin ögonsten, katten Fina, som då hade varit borta i fyra dygn. Vi tröstade honom med att hon brukar ta sina rundor, men att hon hittills alltid har kommit tillbaka.
Jag vet hur det är. Vår katt Elsa var borta i nästan en vecka tidigt i somras. Jag trodde aldrig att vi skulle få se henne igen. När hon plötsligt en kväll kom jamande uppför trappan till altanen trodde jag knappt att det var sant. Det var en härlig känsla av lättnad.
Fotot föreställer min Thomas, med vår lilla Elsa i knäet.
Jag kommer ihåg en gång när jag var liten. Jag gick i småskolan, och var runt 7-8 år. Jag hade en katt som hette Sessan, och som jag älskade över allt annat. Sessan hade en fin brun nyans, med guldgula, röda och vita partier på bröstet och i det lilla näpna ansiktet.
Min syster Kerstin och jag hade hittat henne som kattunge ute i höladan hos mormor och morfar. Jag tyckte att hon var det absolut finaste som fanns.
Jag har alltid varit en känslomänniska. Som barn överöste jag mina dockor, och framför allt Sessan med ömhetsbetygelser. Jag körde runt henne i min dockvagn nere på gatan utanför hyreshuset på Galgamarken där jag bodde, och pussade på henne så fort jag kom åt. Sessan fann sig tålmodigt i allt, men var säkert ganska trött på mig ibland. Det finns gränser för hur mycket kärlek en självständig katt kan stå ut med.
Sessan tyckte om att vara ute. Hon tog sina små rundor i kvarteret, men var aldrig borta särskilt länge. Hon var trots all kärlek ganska harmonisk, och verkade trivas med livet.
Vid ett tillfälle kom hon inte hem. Vi var ute och letade och ropade. Sessan fanns ingenstans. Vi frågade runt och satte upp lappar, men ingenting hände. Dagarna gick. Jag var alldeles otröstlig. Jag kan fortfarande komma ihåg hur ont det gjorde.
Så plötsligt en kväll knackade det på dörren till lägenheten där vi bodde. Utanför stod två främmande flickor, lite äldre än jag själv. De berättade att en av deras grannar precis hade skaffat katt, och att hon märkligt nog såg ut precis som vår Sessan. De hade pratat med flickan i familjen, som snäsigt hade påpekat att nu var katten i alla fall hennes.
Med bestämda steg travade jag iväg med de två äldre flickorna. Om jag inte minns helt fel så var mamma med också. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Tänk om det var min Sessan och jag inte skulle få tillbaka henne. Det var en mardröm värre än någon annan.
Vi knackade på dörren till den aktuella lägenheten. Flickan som öppnade hade min Sessan i famnen. Hon såg lite snopen, men också lite skuldmedveten ut när hon såg oss. Hon funderade några sekunder, sedan sträckte hon fram Sessan och sa: ” Är det din katt? Jag hittade henne härute för några dagar sedan?”
När jag vill kan jag känna den där känslan, som jag kände där jag gick hemåt med ansiktet i Sessans mjuka päls. Hur mina tårar av lättnad blötte ner henne, och hur tacksam jag var över att hon var tillbaka.
Det har gått så många år sedan dramat den där kvällen i slutet på sextiotalet, bland hyreshusen på Galgamarken utanför Karlskrona.
Som vuxen kan jag känna så mycket för den lilla flickan som ”kidnappade” min Sessan. Jag visste redan då att hennes hemförhållanden inte var de bästa.
Hennes pappa var alkoholist, och det var ständiga bråk i familjen. Polisen var ofta där, och alldeles säkert behövde den lilla tjejen ett djur att få ödsla lite ömhet på.
Hade jag varit vuxen då och förstått lite bättre, hade vi säkert kunnat ordna det. Mormor och morfar hade fler katter.
Men jag var för liten. Jag förstod inte livets orättvisor. I den stunden var hon för mig den hemskaste människan på jorden, och jag förbannade henne av hela mitt hjärta.
Den lilla flickan är vuxen sedan länge. Hon är i min ålder, och har redan en stor del av sitt liv bakom sig.
Jag hoppas att det blev bra för henne till slut. Att hon fick ett lyckligare vuxenliv. Att hon hittade tryggheten och kärleken, och att hon till slut fick en egen liten katt att älska.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag vet hur det är. Vår katt Elsa var borta i nästan en vecka tidigt i somras. Jag trodde aldrig att vi skulle få se henne igen. När hon plötsligt en kväll kom jamande uppför trappan till altanen trodde jag knappt att det var sant. Det var en härlig känsla av lättnad.
Fotot föreställer min Thomas, med vår lilla Elsa i knäet.
Jag kommer ihåg en gång när jag var liten. Jag gick i småskolan, och var runt 7-8 år. Jag hade en katt som hette Sessan, och som jag älskade över allt annat. Sessan hade en fin brun nyans, med guldgula, röda och vita partier på bröstet och i det lilla näpna ansiktet.
Min syster Kerstin och jag hade hittat henne som kattunge ute i höladan hos mormor och morfar. Jag tyckte att hon var det absolut finaste som fanns.
Jag har alltid varit en känslomänniska. Som barn överöste jag mina dockor, och framför allt Sessan med ömhetsbetygelser. Jag körde runt henne i min dockvagn nere på gatan utanför hyreshuset på Galgamarken där jag bodde, och pussade på henne så fort jag kom åt. Sessan fann sig tålmodigt i allt, men var säkert ganska trött på mig ibland. Det finns gränser för hur mycket kärlek en självständig katt kan stå ut med.
Sessan tyckte om att vara ute. Hon tog sina små rundor i kvarteret, men var aldrig borta särskilt länge. Hon var trots all kärlek ganska harmonisk, och verkade trivas med livet.
Vid ett tillfälle kom hon inte hem. Vi var ute och letade och ropade. Sessan fanns ingenstans. Vi frågade runt och satte upp lappar, men ingenting hände. Dagarna gick. Jag var alldeles otröstlig. Jag kan fortfarande komma ihåg hur ont det gjorde.
Så plötsligt en kväll knackade det på dörren till lägenheten där vi bodde. Utanför stod två främmande flickor, lite äldre än jag själv. De berättade att en av deras grannar precis hade skaffat katt, och att hon märkligt nog såg ut precis som vår Sessan. De hade pratat med flickan i familjen, som snäsigt hade påpekat att nu var katten i alla fall hennes.
Med bestämda steg travade jag iväg med de två äldre flickorna. Om jag inte minns helt fel så var mamma med också. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Tänk om det var min Sessan och jag inte skulle få tillbaka henne. Det var en mardröm värre än någon annan.
Vi knackade på dörren till den aktuella lägenheten. Flickan som öppnade hade min Sessan i famnen. Hon såg lite snopen, men också lite skuldmedveten ut när hon såg oss. Hon funderade några sekunder, sedan sträckte hon fram Sessan och sa: ” Är det din katt? Jag hittade henne härute för några dagar sedan?”
När jag vill kan jag känna den där känslan, som jag kände där jag gick hemåt med ansiktet i Sessans mjuka päls. Hur mina tårar av lättnad blötte ner henne, och hur tacksam jag var över att hon var tillbaka.
Det har gått så många år sedan dramat den där kvällen i slutet på sextiotalet, bland hyreshusen på Galgamarken utanför Karlskrona.
Som vuxen kan jag känna så mycket för den lilla flickan som ”kidnappade” min Sessan. Jag visste redan då att hennes hemförhållanden inte var de bästa.
Hennes pappa var alkoholist, och det var ständiga bråk i familjen. Polisen var ofta där, och alldeles säkert behövde den lilla tjejen ett djur att få ödsla lite ömhet på.
Hade jag varit vuxen då och förstått lite bättre, hade vi säkert kunnat ordna det. Mormor och morfar hade fler katter.
Men jag var för liten. Jag förstod inte livets orättvisor. I den stunden var hon för mig den hemskaste människan på jorden, och jag förbannade henne av hela mitt hjärta.
Den lilla flickan är vuxen sedan länge. Hon är i min ålder, och har redan en stor del av sitt liv bakom sig.
Jag hoppas att det blev bra för henne till slut. Att hon fick ett lyckligare vuxenliv. Att hon hittade tryggheten och kärleken, och att hon till slut fick en egen liten katt att älska.
Ha en härlig dag! / Ingrid