Kantorn i Torhamns skola 1972
Ännu en underbar morgon. Utanför fönstret hör jag fåglarna, och katten Elsa sover djupt i andra änden av soffan. Kaffet puttrar i köket, och solen lyser in genom fönstret. Thomas har åkt till jobbet, och Denise är hos pojkvännen. Just nu är det bara jag och min dator.
Jag vill bara säga till er som läste min blogg tidigare, att det kan hända att samma saker kommer i repris. Jag skrev många inlägg då, och har ingen koll på om vad. Om det blir så att jag upprepar mig så ber jag om ursäkt för det.
Hösten 1972 började jag fjärde klass i Torhamns skola. Det var en omställning, efter att ha kommit från en stor skola med stora klasser i Karlskrona.
Torhamns skola var liten och gemytlig. Eleverna gick i B-form, vilket betyder att två årskullar gick i samma klass. Elevunderlaget var inte så stort. Jag har så många fina minnen från Torhamns skola.
Här upplevde jag en härlig gemenskap, och fick vänner för livet. Jag blev sedd, och min självkänsla växte enormt under de här åren. Ibland funderar jag på hur jag hade varit som människa idag, om vi inte hade flyttat från Karlskrona. Säkert en helt annan.
I klass 3-4 var kantorn klasslärare. Kantorn var en liten man, som alla hade stor respekt för. Han var alltid iklädd kostym, som på grund av hans litenhet tycktes alldeles för stor. På näsan hade han ett par stålbågade glasögon som han petade upp med jämna mellanrum, och det gråa tunna håret som hade en tendens att falla ner i pannan, strök han reflexmässigt undan med handen.
Dåtidens undervisning var vitt skild från dagens. Kantorn stod vid katedern med en pekpinne i handen, och undervisade med hjälp av olika planscher som han slog pekpinnen mot. Även griffeltavlan bakom honom användes flitigt, och i minnet kan jag se hans spretiga handstil, och höra ljudet från kritan mot tavlan. Jag tror aldrig att jag någon gång under min mellanstadietid var med om ett grupparbete.
Kantorn arbetade som klasslärare i veckorna, och som kantor i kyrkan på söndagarna. Förr var detta arrangemanget en vanlig kombination.
Han ansvarade för kyrkokören, och det var hög status att bli utvald till att få vara med i denna. Det var bara tjejer, och kantorn valde noga.
För mig som självklart såg min framtid som en världskänd sångerska, var det en stor dröm att få komma med i kören. Jag hoppades så innerligt att jag skulle få komma med vid nästa uttagning.
Det där med pedagogik låg inte för vår kantor. När dagen kom, kallade han upp mig framför klassen att sjunga högt. Själv satt han bakom mig vid elorgeln, som var en självklarhet i varje klassrum.
Jag skämdes och var högröd i ansiktet. Lite mummel kom ur min mun, och chansen var förbi. Klart och tydligt talade kantorn om för både mig och klassen att jag inte kunde sjunga.
Idag kan jag le åt det, men då var det inte roligt....
Det löste sig ändå. Tillsammans med tre tjejer i klassen startade jag en sånggrupp som vi döpte till Kapi, efter Kerstin, Annelie, Paola, och Ingrid. Kantorn råkade vid ett tillfälle höra oss sjunga, och efter det fick jag komma med i den åtråvärda kören. Det var stort.
Hela mellanstadietiden hämtades jag sedan upp av en taxi varje tisdag kväll, och kördes till församlingshemmet för körövning. Ibland på söndagarna sjöng vi i kyrkan, även då hämtade i taxi.
Idag finns det ingen kantor i Torhamns skola. Strax efter att jag började på högstadiet gick kantorn i pension. Nyutexaminerade lärare anställdes, med nya sätt att undervisa på. Kören rann ut i sanden och nya tider tog vid.
Det är många år sedan kantorn undervisade i klass 3-4 i Torhamns skola. Även om han kunde bli vansinnigt arg och svänga med pekpinnen, så minns jag honom med värme.
Jag blev inte någon världskänd sångerska. Och tur är väl det. Idag kan jag le när jag tänker på den där lilla tjejen jag en gång var, med ständigt lika orimliga drömmar.
På bilden nedan ser ni en suddig bild av mig och Annelie på baksidan av skolan. Det fanns tuffa tjejer även på vår tid
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag vill bara säga till er som läste min blogg tidigare, att det kan hända att samma saker kommer i repris. Jag skrev många inlägg då, och har ingen koll på om vad. Om det blir så att jag upprepar mig så ber jag om ursäkt för det.
Hösten 1972 började jag fjärde klass i Torhamns skola. Det var en omställning, efter att ha kommit från en stor skola med stora klasser i Karlskrona.
Torhamns skola var liten och gemytlig. Eleverna gick i B-form, vilket betyder att två årskullar gick i samma klass. Elevunderlaget var inte så stort. Jag har så många fina minnen från Torhamns skola.
Här upplevde jag en härlig gemenskap, och fick vänner för livet. Jag blev sedd, och min självkänsla växte enormt under de här åren. Ibland funderar jag på hur jag hade varit som människa idag, om vi inte hade flyttat från Karlskrona. Säkert en helt annan.
I klass 3-4 var kantorn klasslärare. Kantorn var en liten man, som alla hade stor respekt för. Han var alltid iklädd kostym, som på grund av hans litenhet tycktes alldeles för stor. På näsan hade han ett par stålbågade glasögon som han petade upp med jämna mellanrum, och det gråa tunna håret som hade en tendens att falla ner i pannan, strök han reflexmässigt undan med handen.
Dåtidens undervisning var vitt skild från dagens. Kantorn stod vid katedern med en pekpinne i handen, och undervisade med hjälp av olika planscher som han slog pekpinnen mot. Även griffeltavlan bakom honom användes flitigt, och i minnet kan jag se hans spretiga handstil, och höra ljudet från kritan mot tavlan. Jag tror aldrig att jag någon gång under min mellanstadietid var med om ett grupparbete.
Kantorn arbetade som klasslärare i veckorna, och som kantor i kyrkan på söndagarna. Förr var detta arrangemanget en vanlig kombination.
Han ansvarade för kyrkokören, och det var hög status att bli utvald till att få vara med i denna. Det var bara tjejer, och kantorn valde noga.
För mig som självklart såg min framtid som en världskänd sångerska, var det en stor dröm att få komma med i kören. Jag hoppades så innerligt att jag skulle få komma med vid nästa uttagning.
Det där med pedagogik låg inte för vår kantor. När dagen kom, kallade han upp mig framför klassen att sjunga högt. Själv satt han bakom mig vid elorgeln, som var en självklarhet i varje klassrum.
Jag skämdes och var högröd i ansiktet. Lite mummel kom ur min mun, och chansen var förbi. Klart och tydligt talade kantorn om för både mig och klassen att jag inte kunde sjunga.
Idag kan jag le åt det, men då var det inte roligt....
Det löste sig ändå. Tillsammans med tre tjejer i klassen startade jag en sånggrupp som vi döpte till Kapi, efter Kerstin, Annelie, Paola, och Ingrid. Kantorn råkade vid ett tillfälle höra oss sjunga, och efter det fick jag komma med i den åtråvärda kören. Det var stort.
Hela mellanstadietiden hämtades jag sedan upp av en taxi varje tisdag kväll, och kördes till församlingshemmet för körövning. Ibland på söndagarna sjöng vi i kyrkan, även då hämtade i taxi.
Idag finns det ingen kantor i Torhamns skola. Strax efter att jag började på högstadiet gick kantorn i pension. Nyutexaminerade lärare anställdes, med nya sätt att undervisa på. Kören rann ut i sanden och nya tider tog vid.
Det är många år sedan kantorn undervisade i klass 3-4 i Torhamns skola. Även om han kunde bli vansinnigt arg och svänga med pekpinnen, så minns jag honom med värme.
Jag blev inte någon världskänd sångerska. Och tur är väl det. Idag kan jag le när jag tänker på den där lilla tjejen jag en gång var, med ständigt lika orimliga drömmar.
På bilden nedan ser ni en suddig bild av mig och Annelie på baksidan av skolan. Det fanns tuffa tjejer även på vår tid
Ha en härlig kväll! / Ingrid
