Kalabalik i paradiset
Solen skiner i Emmaboda. Det är en ny dag. Jag hoppas innerligt att den här dagen blir bättre än gårdagen.
Jag ringde till Thomas i går eftermiddag för att säga att jag skulle bli sen, eftersom jag tänkte handla maten till studenten.
Thomas, som nyss hade fått ett samtal, var upprörd. Vårt stora fina partytält som vi hade inhandlat till studenten, hade fått vindfång och blåst iväg 20 meter. Över taggtråd och träd. Det var revor i taket, och flera av stålrören var helt knäckta. Det var helt förstört. Kaoset var ett faktum. Hur skulle vi göra nu?
Vi ringde Martin som kom direkt. Martina, Matilda och jag gick upp till mamma för att undersöka möjligheten att ha festen i någon av ladorna. Vi insåg snart att det var ett omöjligt projekt. Vi skulle aldrig hinna få i ordning.
Som om inte detta vore nog, så ringde min Marie och berättade att de inte kunde komma ner. Bilen var sönder, och trots alla försök till lösning så hade hon fått ge upp.
Då bröt jag ihop. Jag har inte träffat henne på så länge, och jag hade sett fram så mycket emot att hon och barnen skulle komma hem. Det blev bara för mycket.
Min familj är fantastisk. När Thomas och jag körde hemåt fick jag ett sms från Martina. Hon skrev att hon och Matilda skulle fixa kakan till kaffet. Jag kunde släppa det. De skulle också åka upp till mamma och plocka jordgubbarna som behövdes. Underbara ungar.
Thomas kom på att vi kunde köra in till Rusta och köpa två billiga paviljongtält, vilket vi också gjorde. Det kändes bra.
När jag kom hem fick jag slutligen ett fantastiskt fint sms från Matildas Axel, som gjorde mig så rörd. Då grät jag ännu en skvätt.
Nu har jag sovit på saken. Det kommer att bli student, trots avsaknaden av vårt fina partytält. Det kommer att bli en underbar dag, och jag har de bästa runt mig.
Marie och familjen kommer hem på semester om fem veckor. Det är inte så länge. Tiden går fort.
Så nu tar vi nya tag. Allting är löst, och allting kommer att ordna sig. Tack vare min underbara familj!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag ringde till Thomas i går eftermiddag för att säga att jag skulle bli sen, eftersom jag tänkte handla maten till studenten.
Thomas, som nyss hade fått ett samtal, var upprörd. Vårt stora fina partytält som vi hade inhandlat till studenten, hade fått vindfång och blåst iväg 20 meter. Över taggtråd och träd. Det var revor i taket, och flera av stålrören var helt knäckta. Det var helt förstört. Kaoset var ett faktum. Hur skulle vi göra nu?
Vi ringde Martin som kom direkt. Martina, Matilda och jag gick upp till mamma för att undersöka möjligheten att ha festen i någon av ladorna. Vi insåg snart att det var ett omöjligt projekt. Vi skulle aldrig hinna få i ordning.
Som om inte detta vore nog, så ringde min Marie och berättade att de inte kunde komma ner. Bilen var sönder, och trots alla försök till lösning så hade hon fått ge upp.
Då bröt jag ihop. Jag har inte träffat henne på så länge, och jag hade sett fram så mycket emot att hon och barnen skulle komma hem. Det blev bara för mycket.
Min familj är fantastisk. När Thomas och jag körde hemåt fick jag ett sms från Martina. Hon skrev att hon och Matilda skulle fixa kakan till kaffet. Jag kunde släppa det. De skulle också åka upp till mamma och plocka jordgubbarna som behövdes. Underbara ungar.
Thomas kom på att vi kunde köra in till Rusta och köpa två billiga paviljongtält, vilket vi också gjorde. Det kändes bra.
När jag kom hem fick jag slutligen ett fantastiskt fint sms från Matildas Axel, som gjorde mig så rörd. Då grät jag ännu en skvätt.
Nu har jag sovit på saken. Det kommer att bli student, trots avsaknaden av vårt fina partytält. Det kommer att bli en underbar dag, och jag har de bästa runt mig.
Marie och familjen kommer hem på semester om fem veckor. Det är inte så länge. Tiden går fort.
Så nu tar vi nya tag. Allting är löst, och allting kommer att ordna sig. Tack vare min underbara familj!
Ha en härlig dag! / Ingrid