Kärlekens väg
Ännu en härlig dag är snart över. Här i Emmaboda har det varit varmt.
Thomas har varit i vedhögen ute på gården hela dagen. Denise har varit i Nybro. Hennes klass har spelat volleyboll, och sedan varit och fikat. Ett roligt initiativ.
Själv har jag sovit bort det mesta av den här dagen. Jag tror starkt på att det har varit värt det, och att jag känner mig lite bättre.
Sådana dagar som den här, kan saknaden efter Ungskär komma över mig. Ungskär är en liten ö i Karlskronas yttre skärgård. Under flera år när jag var ung, var Ungskär en central del i mitt liv. Jag var länge gift med en fiskare därifrån, Loffe.
I knappt ett år efter att Marie föddes, bodde vi därute permanent. I en pytteliten lägenhet inredd i ett magasin. Efter det använde vi magasinet som sommarbostad. Det var trångt och omodernt, men vad gjorde det. Det var en härlig tid. Den var så okomplicerad och lycklig. Varm och solig.
Redan när jag var tretton år gammal var Loffe min stora kärlek. Jag hade sett honom i matsalen i Torhamns skola, och jag längtade alltid efter fredagarna. Då kom eleverna från Ungskärs skola upp till fastlandet, för att ha slöjd och gymnastik.
En av mina bästa vänner under min grundskoletid var Kerstin. Kerstin och hennes familj hade en liten stuga på Ungskär. Sommaren 1975, fick jag följa med familjen ut till ön en vecka.
Den veckan kommer jag aldrig att glömma. Jag föll för Ungskär från första stund. Sedan dess har jag alltid längtat tillbaka.
Det var rena paradiset. Vi badade och skrattade. Solade och fnissade. Om kvällarna låg vi och pratade, och lyssnade på musik. Hårt drev vi med Loffe och hans kompisar som smög på oss bland stenhällarna. Det var spännande. Vi var så nära Kerstin och jag. Vi pratade om allt, och vi hade roligt ihop.
Jag träffar inte Kerstin så ofta längre. När jag gör det har vi fortfarande så mycket att prata om. Hon är idag förskolelärare på mitt fina barnbarn Vargs dagis, och där stöter jag på henne ibland. Det är lika roligt varje gång.
När den här veckan på ön 1975 led mot sitt slut, träffade vi på Loffe och hans kompis nere på Ungberget vid havet. Jag hade bestämt mig för att ”fråga på chans”, som man gjorde på den tiden. Jag var livrädd för att han skulle säga nej. I den åldern var min image väldigt viktig, och jag ville inte gärna att den skulle få sig en törn.
Så tog jag då mod till mig och frågade. Han svarade med eftertryck:”Aldrig i livet!”
Jag som inte tänkte ge mig så lätt, brottade lätt ner honom i en myrstack. Där satte jag mig på honom. Han hade inte en chans att komma undan. Han skrek, medan myrorna bet honom. Helt lugnt sa jag: ” Jag sitter här tills du säger att du vill vara tillsammans med mig.”
Han vred och vände sig och försökte komma loss, men till slut gav han upp. ” Ja ja”, väste han. Myrorna ansatte honom hårt. ” Om jag måste, men bara om du flyttar på dig! ” Han lät väldigt ilsken. Så började vår kärlekshistoria.
Vi var tillsammans i några år, innan det tog slut. 1981 träffades vi igen ute på Sturkö i kustbandet. Året därpå föddes Marie.
Vi höll ihop i tolv år och fick ytterligare två döttrar, innan vi till slut gick skilda vägar.
Vi har fortfarande en fin kontakt, och vi träffas ofta hemma hos barnen. Loffe är idag gift med Pernilla, som är en jättehärlig tjej. Själv har jag min Thomas.
Just nu hör jag Thomas i hallen. Han har kommit hem. Jag är säker på att han är trött. I kväll får det nog bli pizza.
Ha en härlig kväll! / Ingrid.
Thomas har varit i vedhögen ute på gården hela dagen. Denise har varit i Nybro. Hennes klass har spelat volleyboll, och sedan varit och fikat. Ett roligt initiativ.
Själv har jag sovit bort det mesta av den här dagen. Jag tror starkt på att det har varit värt det, och att jag känner mig lite bättre.
Sådana dagar som den här, kan saknaden efter Ungskär komma över mig. Ungskär är en liten ö i Karlskronas yttre skärgård. Under flera år när jag var ung, var Ungskär en central del i mitt liv. Jag var länge gift med en fiskare därifrån, Loffe.
I knappt ett år efter att Marie föddes, bodde vi därute permanent. I en pytteliten lägenhet inredd i ett magasin. Efter det använde vi magasinet som sommarbostad. Det var trångt och omodernt, men vad gjorde det. Det var en härlig tid. Den var så okomplicerad och lycklig. Varm och solig.
Redan när jag var tretton år gammal var Loffe min stora kärlek. Jag hade sett honom i matsalen i Torhamns skola, och jag längtade alltid efter fredagarna. Då kom eleverna från Ungskärs skola upp till fastlandet, för att ha slöjd och gymnastik.
En av mina bästa vänner under min grundskoletid var Kerstin. Kerstin och hennes familj hade en liten stuga på Ungskär. Sommaren 1975, fick jag följa med familjen ut till ön en vecka.
Den veckan kommer jag aldrig att glömma. Jag föll för Ungskär från första stund. Sedan dess har jag alltid längtat tillbaka.
Det var rena paradiset. Vi badade och skrattade. Solade och fnissade. Om kvällarna låg vi och pratade, och lyssnade på musik. Hårt drev vi med Loffe och hans kompisar som smög på oss bland stenhällarna. Det var spännande. Vi var så nära Kerstin och jag. Vi pratade om allt, och vi hade roligt ihop.
Jag träffar inte Kerstin så ofta längre. När jag gör det har vi fortfarande så mycket att prata om. Hon är idag förskolelärare på mitt fina barnbarn Vargs dagis, och där stöter jag på henne ibland. Det är lika roligt varje gång.
När den här veckan på ön 1975 led mot sitt slut, träffade vi på Loffe och hans kompis nere på Ungberget vid havet. Jag hade bestämt mig för att ”fråga på chans”, som man gjorde på den tiden. Jag var livrädd för att han skulle säga nej. I den åldern var min image väldigt viktig, och jag ville inte gärna att den skulle få sig en törn.
Så tog jag då mod till mig och frågade. Han svarade med eftertryck:”Aldrig i livet!”
Jag som inte tänkte ge mig så lätt, brottade lätt ner honom i en myrstack. Där satte jag mig på honom. Han hade inte en chans att komma undan. Han skrek, medan myrorna bet honom. Helt lugnt sa jag: ” Jag sitter här tills du säger att du vill vara tillsammans med mig.”
Han vred och vände sig och försökte komma loss, men till slut gav han upp. ” Ja ja”, väste han. Myrorna ansatte honom hårt. ” Om jag måste, men bara om du flyttar på dig! ” Han lät väldigt ilsken. Så började vår kärlekshistoria.
Vi var tillsammans i några år, innan det tog slut. 1981 träffades vi igen ute på Sturkö i kustbandet. Året därpå föddes Marie.
Vi höll ihop i tolv år och fick ytterligare två döttrar, innan vi till slut gick skilda vägar.
Vi har fortfarande en fin kontakt, och vi träffas ofta hemma hos barnen. Loffe är idag gift med Pernilla, som är en jättehärlig tjej. Själv har jag min Thomas.
Just nu hör jag Thomas i hallen. Han har kommit hem. Jag är säker på att han är trött. I kväll får det nog bli pizza.
Ha en härlig kväll! / Ingrid.