”Kärlek är”
Vi är tillbaka i Emmaboda. Jag har tvättat hela dagen, och på uppfarten glänser den nya bilen. Volvon står utanför staketet.
Husbilen är packad. Kylskåpet är fyllt, och i garderoberna har jag hängt in några tunna sommarklänningar. En tjock tröja, och ett par jeans. Det får räcka.
Elsa är lycklig över att vi är hemma igen. Jag tror inte att hon får lika mycket uppmärksamhet, när Denise har hand om henne.
Just nu sitter hon i Thomas knä och spinner. Hon skulle bara veta.
I morgon flyttar Thomas bror Anders in i några dagar, medan vi är på Gothia cup i Göteborg. Han ska ta hand om Elsa, och om huset. Det känns bra. Även om det inte är så roligt att behöva lämna Elsa igen.
Anders är så snäll. Han gör alltid allt han kan för att hjälpa oss. Han tycker om Elsa, och hon är i goda händer. Det känns tryggt.
I går när min syster kom ner till paradiset, satt Thomas och jag bredvid varandra i varsin solstol och pratade. Spontant utbrast Kerstin: ” Ni är som det där paret i tidningen när vi var unga, ”kärlek är”, som du alltid klippte ut och samlade på”.
Det hade jag glömt.
När Kerstin sa det, kunde jag precis se det framför mig. Hur jag väntade på morgontidningen varje morgon, medan min far läste den. Hur han för att retas lite låtsades dra ut på sitt läsande, och hur han ändå aldrig kunde neka mig att se den lilla bilden. Han hade ett hjärta av guld. Han visste att jag var ivrig.
I Blekinge läns tidning på 70- talet fanns det alltid en liten ruta i ett hörn av tidningen, med en liten mycket enkel tecknad pojke, och en tecknad flicka som illustrerade texten. Överst i rutan stod det med fet stil: ” Kärlek är”, och under stod det alltid något gulligt.
T.ex. ”att ge henne frukost på sängen” eller, ” att tycka att hon är vacker trots papiljotter i håret” Varje dag var det olika små fina rader. Det var min bild av kärleken.
De var helt underbara. Jag bara älskade dem. Varje dag klippte jag ut bilderna ur tidningen. Hann jag före min far, var de utklippta innan han fick läsa den. Det gillade han inte.
Jag kommer ihåg att jag klistrade in bilderna i en liten bok. Sidorna fylldes på, och jag kunde bläddra i den i evigheter. Jag var alldeles betagen i det här lilla tecknade paret.
Jag hade helt glömt bort det. Det var så roligt att Kerstin kom ihåg det.
Var boken finns idag har jag ingen aning om. Förmodligen har den åkt ut i någon av alla mammas röjningar på skräpvinden. Eller inte. Kanske dyker den upp en dag. Kanske sitter jag där återigen en gång och bläddrar i den.
Då var jag lyckligt ovetande om livet. Jag trodde fortfarande fullt och fast att jag skulle vandra genom det på en rosenbeströdd stig.
Idag har jag mitt eget facit.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Husbilen är packad. Kylskåpet är fyllt, och i garderoberna har jag hängt in några tunna sommarklänningar. En tjock tröja, och ett par jeans. Det får räcka.
Elsa är lycklig över att vi är hemma igen. Jag tror inte att hon får lika mycket uppmärksamhet, när Denise har hand om henne.
Just nu sitter hon i Thomas knä och spinner. Hon skulle bara veta.
I morgon flyttar Thomas bror Anders in i några dagar, medan vi är på Gothia cup i Göteborg. Han ska ta hand om Elsa, och om huset. Det känns bra. Även om det inte är så roligt att behöva lämna Elsa igen.
Anders är så snäll. Han gör alltid allt han kan för att hjälpa oss. Han tycker om Elsa, och hon är i goda händer. Det känns tryggt.
I går när min syster kom ner till paradiset, satt Thomas och jag bredvid varandra i varsin solstol och pratade. Spontant utbrast Kerstin: ” Ni är som det där paret i tidningen när vi var unga, ”kärlek är”, som du alltid klippte ut och samlade på”.
Det hade jag glömt.
När Kerstin sa det, kunde jag precis se det framför mig. Hur jag väntade på morgontidningen varje morgon, medan min far läste den. Hur han för att retas lite låtsades dra ut på sitt läsande, och hur han ändå aldrig kunde neka mig att se den lilla bilden. Han hade ett hjärta av guld. Han visste att jag var ivrig.
I Blekinge läns tidning på 70- talet fanns det alltid en liten ruta i ett hörn av tidningen, med en liten mycket enkel tecknad pojke, och en tecknad flicka som illustrerade texten. Överst i rutan stod det med fet stil: ” Kärlek är”, och under stod det alltid något gulligt.
T.ex. ”att ge henne frukost på sängen” eller, ” att tycka att hon är vacker trots papiljotter i håret” Varje dag var det olika små fina rader. Det var min bild av kärleken.
De var helt underbara. Jag bara älskade dem. Varje dag klippte jag ut bilderna ur tidningen. Hann jag före min far, var de utklippta innan han fick läsa den. Det gillade han inte.
Jag kommer ihåg att jag klistrade in bilderna i en liten bok. Sidorna fylldes på, och jag kunde bläddra i den i evigheter. Jag var alldeles betagen i det här lilla tecknade paret.
Jag hade helt glömt bort det. Det var så roligt att Kerstin kom ihåg det.
Var boken finns idag har jag ingen aning om. Förmodligen har den åkt ut i någon av alla mammas röjningar på skräpvinden. Eller inte. Kanske dyker den upp en dag. Kanske sitter jag där återigen en gång och bläddrar i den.
Då var jag lyckligt ovetande om livet. Jag trodde fortfarande fullt och fast att jag skulle vandra genom det på en rosenbeströdd stig.
Idag har jag mitt eget facit.
Ha en härlig kväll! / Ingrid