Jul på gång
I lördags morse när Thomas läste tidningen, insåg jag på allvar att sommaren är slut. Stora annonser inbjöd till julbord, och lucia kandidater till Kalmar eftersöktes.
På jobbet i fredags var julledigheterna på tapeten. De behöver läggas in och planeras redan nu.
För några veckor sedan knackade en liten pojke på dörren och ville sälja jultidningar.
Julsakerna börjar komma fram i affärerna, och vi är inte inne i oktober än.
När jag var barn fanns det ingenting som påminde om julen före första advent. Då var julskyltningen något man såg fram emot. Affärerna var stängda, och vi stod utanför och fick för första gången det året se alla tomtar i skyltfönstret. Det var mörkt, alla var där, och jag minns känslan av förväntan. Julen var här.
Så känner jag inte i dag. Jag går inte längre på julskyltningen. Den har mist sin mening. När den tiden kommer är julen redan en vana.
När jag var barn visste vi inte vad Halloween var. Dagens höstlov fick man om man hade skäl till det, ansöka om. Då hette det potatislov, och det var tre dagar långt. Meningen var att böndernas barn skulle kunna få ledigt, för att hjälpa till med att få upp potatisen. Fanns det inga potatisar att plocka fick man heller inte ledigt.
Det är så märkligt hur förändringar sker utan att vi är medvetna om det. Vi lever i det, och tiden gör något med oss.
När jag tänker tillbaka på min barndom så kan jag verkligen se hur annorlunda den tiden var. Jag vet däremot inte när det hände eller hur det gick till.
Mina barnbarn frågar ofta mig vad vi gjorde utan mobiltelefoner, med begränsad tv-tid och utan datorer. Ja vad gjorde vi? Hur klarade vi oss?
Från min barndom minns jag en lång rad soliga dagar. Utomhus, och med spring i benen. Ibland med kompisar, ibland med lillasyster Kerstin, men lika ofta ensam. Jag byggde kojor, och lagade middagar av allt naturen hade att erbjuda. Jag gick på promenad med mina dockor, och jag plaskade i vattenpölarna.
Hösten var lång och innehållsrik. Ibland skickade mamma Kerstin och mig till Mannes och Ajnas lilla affär i Konungshamn. Då kunde vi gå där i evigheter och bara titta på de leksaker och vackra porslinssaker som fanns i ett litet rum till försäljning. Manne visste precis vilka vi var, och han lät oss med ett leende hållas.
Jag är så tacksam över att jag fick den barndomen som jag fick. Även om mina barnbarn aldrig skulle förstå det, så är jag glad över att jag fick uppleva tiden innan tekniken tog över. Jag visste inget annat om, och jag saknade inget.
Jag var ett barn av min tid.
Ha en härlig dag! / Ingrid
På jobbet i fredags var julledigheterna på tapeten. De behöver läggas in och planeras redan nu.
För några veckor sedan knackade en liten pojke på dörren och ville sälja jultidningar.
Julsakerna börjar komma fram i affärerna, och vi är inte inne i oktober än.
När jag var barn fanns det ingenting som påminde om julen före första advent. Då var julskyltningen något man såg fram emot. Affärerna var stängda, och vi stod utanför och fick för första gången det året se alla tomtar i skyltfönstret. Det var mörkt, alla var där, och jag minns känslan av förväntan. Julen var här.
Så känner jag inte i dag. Jag går inte längre på julskyltningen. Den har mist sin mening. När den tiden kommer är julen redan en vana.
När jag var barn visste vi inte vad Halloween var. Dagens höstlov fick man om man hade skäl till det, ansöka om. Då hette det potatislov, och det var tre dagar långt. Meningen var att böndernas barn skulle kunna få ledigt, för att hjälpa till med att få upp potatisen. Fanns det inga potatisar att plocka fick man heller inte ledigt.
Det är så märkligt hur förändringar sker utan att vi är medvetna om det. Vi lever i det, och tiden gör något med oss.
När jag tänker tillbaka på min barndom så kan jag verkligen se hur annorlunda den tiden var. Jag vet däremot inte när det hände eller hur det gick till.
Mina barnbarn frågar ofta mig vad vi gjorde utan mobiltelefoner, med begränsad tv-tid och utan datorer. Ja vad gjorde vi? Hur klarade vi oss?
Från min barndom minns jag en lång rad soliga dagar. Utomhus, och med spring i benen. Ibland med kompisar, ibland med lillasyster Kerstin, men lika ofta ensam. Jag byggde kojor, och lagade middagar av allt naturen hade att erbjuda. Jag gick på promenad med mina dockor, och jag plaskade i vattenpölarna.
Hösten var lång och innehållsrik. Ibland skickade mamma Kerstin och mig till Mannes och Ajnas lilla affär i Konungshamn. Då kunde vi gå där i evigheter och bara titta på de leksaker och vackra porslinssaker som fanns i ett litet rum till försäljning. Manne visste precis vilka vi var, och han lät oss med ett leende hållas.
Jag är så tacksam över att jag fick den barndomen som jag fick. Även om mina barnbarn aldrig skulle förstå det, så är jag glad över att jag fick uppleva tiden innan tekniken tog över. Jag visste inget annat om, och jag saknade inget.
Jag var ett barn av min tid.
Ha en härlig dag! / Ingrid