Jagad av polisen...
När jag skriver det här är det måndag kväll. Thomas tittar på Sportspegeln och Denise är på sitt rum. Vi har ätit middag, och än har vi några timmar kvar innan läggdags. Det är mörkt ute. Smålamporna som är tända runt om i rummet, ger ett mysigt sken.
Mina norrlänningar är hemma. Det är så härligt att få ha familjen samlad. Kaoset i Torhamn är ett faktum.
I dag har jag varit ledig, men annars jobbar jag för fullt.
Thomas har till slut fått ge sig vad det gäller den nya lilla bilen. Det blev ohållbart i längden att jag skulle skumpa fram och tillbaka med den gamla Volvon till Karlshamn varje dag. Thomas fick slut på argument, och jag tog över kommandot.
Vi trivs bra ihop, bilen och jag.
Det är en trevlig liten bil. Den har en massa finesser som jag inte förstår mig på, men den är också väldigt omtänksam. Är jag över mittlinjen för många gånger på kort tid, kommer det upp en liten ruta på instrumentpanelen där det står: ” Trött förare, ta en paus”. På bilden blinkar också en rykande kopp kaffe. Det tycker jag är fint. Jag är väldigt imponerad och stolt över min lilla bil, och jag missar aldrig ett tillfälle att få skryta över henne.
I lördags var Denise och hennes bästis Tindra på fest i Nybro. Felicia och jag plockade upp dem sent på natten, och vi satt och småpratade medan vi körde hem. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle visa tjejerna hur omtänksam min bil var, och utan förvarning körde jag över mittlinjen till vänstersidan av vägen. Jag körde tillbaka igen, men det hände ingenting. Jag tog en ny sväng över på fel sida, och så ytterligare en. Bilen som uppenbarligen insåg att jag försökte lura den, ignorerade mig totalt.
Istället lystes plötsligt hela himlen upp av en massa blinkande lampor från en bil som kom körande bakom oss i en rasande fart. Det var blått och vitt, och jag förstod först ingenting. Felicia konstaterade iskallt att vi var jagade av polisen.
Denise suckade uppgivet och utbrast: ” Inte nu igen…” (Jag antar att hon syftade på när jag förra året blev jagad av en civilpolisbil i ett villasamhälle i Emmaboda, medan jag körde hem Denises kompisar från fotbollsträningen. Jag hade glömt att besikta bilen, och hade körförbud sedan en månad tillbaka. Den gången hade jag till skillnad från i lördags inte en aning om varför jag blev stoppad.)
Jag saktade ner, och började leta efter en ficka där jag kunde stanna. Jag hittade ingen, så jag körde på. Blinkandet blev allt ilsknare, och till slut fick jag stanna mitt på vägen.
Jag tror att polismannen som kom fram till bilen blev ganska förvånad. Med tanke på min vingliga färd, hade han med all sannolikhet förväntat sig något helt annat. Det är roligt att man kan överraska ibland.
Jag fick blåsa, och order om att köra saktare. Den trevlige polisen var trots allt ganska misstänksam från början, men slappnade av efter en stund. När att jag hade förklarat för honom varför jag vinglade runt på vägen, fick jag efter en huvudskakning köra vidare.
Det här händer bara mig. Det är alltid jag som hamnar i sådana här situationer. Klockan var tre på natten, och jag befann mig på en liten, alldeles tom och beckmörk väg mellan Emmaboda och Nybro.
Jag har inte en aning om varför det är som det är, men ingen kan säga annat än att mitt liv är spännande. Vad som helst kan hända , var som helst och framför allt hur som helst.
Men allt gick bra till slut. Vi kom välbehållna hem. Barnen fick sig ett gott skratt, och poliserna fick något att prata om runt fikabordet. Min lilla bil fick visa vem som verkligen bestämde, och jag fick en påminnelse om att allt är som vanligt.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Mina norrlänningar är hemma. Det är så härligt att få ha familjen samlad. Kaoset i Torhamn är ett faktum.
I dag har jag varit ledig, men annars jobbar jag för fullt.
Thomas har till slut fått ge sig vad det gäller den nya lilla bilen. Det blev ohållbart i längden att jag skulle skumpa fram och tillbaka med den gamla Volvon till Karlshamn varje dag. Thomas fick slut på argument, och jag tog över kommandot.
Vi trivs bra ihop, bilen och jag.
Det är en trevlig liten bil. Den har en massa finesser som jag inte förstår mig på, men den är också väldigt omtänksam. Är jag över mittlinjen för många gånger på kort tid, kommer det upp en liten ruta på instrumentpanelen där det står: ” Trött förare, ta en paus”. På bilden blinkar också en rykande kopp kaffe. Det tycker jag är fint. Jag är väldigt imponerad och stolt över min lilla bil, och jag missar aldrig ett tillfälle att få skryta över henne.
I lördags var Denise och hennes bästis Tindra på fest i Nybro. Felicia och jag plockade upp dem sent på natten, och vi satt och småpratade medan vi körde hem. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle visa tjejerna hur omtänksam min bil var, och utan förvarning körde jag över mittlinjen till vänstersidan av vägen. Jag körde tillbaka igen, men det hände ingenting. Jag tog en ny sväng över på fel sida, och så ytterligare en. Bilen som uppenbarligen insåg att jag försökte lura den, ignorerade mig totalt.
Istället lystes plötsligt hela himlen upp av en massa blinkande lampor från en bil som kom körande bakom oss i en rasande fart. Det var blått och vitt, och jag förstod först ingenting. Felicia konstaterade iskallt att vi var jagade av polisen.
Denise suckade uppgivet och utbrast: ” Inte nu igen…” (Jag antar att hon syftade på när jag förra året blev jagad av en civilpolisbil i ett villasamhälle i Emmaboda, medan jag körde hem Denises kompisar från fotbollsträningen. Jag hade glömt att besikta bilen, och hade körförbud sedan en månad tillbaka. Den gången hade jag till skillnad från i lördags inte en aning om varför jag blev stoppad.)
Jag saktade ner, och började leta efter en ficka där jag kunde stanna. Jag hittade ingen, så jag körde på. Blinkandet blev allt ilsknare, och till slut fick jag stanna mitt på vägen.
Jag tror att polismannen som kom fram till bilen blev ganska förvånad. Med tanke på min vingliga färd, hade han med all sannolikhet förväntat sig något helt annat. Det är roligt att man kan överraska ibland.
Jag fick blåsa, och order om att köra saktare. Den trevlige polisen var trots allt ganska misstänksam från början, men slappnade av efter en stund. När att jag hade förklarat för honom varför jag vinglade runt på vägen, fick jag efter en huvudskakning köra vidare.
Det här händer bara mig. Det är alltid jag som hamnar i sådana här situationer. Klockan var tre på natten, och jag befann mig på en liten, alldeles tom och beckmörk väg mellan Emmaboda och Nybro.
Jag har inte en aning om varför det är som det är, men ingen kan säga annat än att mitt liv är spännande. Vad som helst kan hända , var som helst och framför allt hur som helst.
Men allt gick bra till slut. Vi kom välbehållna hem. Barnen fick sig ett gott skratt, och poliserna fick något att prata om runt fikabordet. Min lilla bil fick visa vem som verkligen bestämde, och jag fick en påminnelse om att allt är som vanligt.
Ha en härlig kväll! / Ingrid