Jag, då och nu.
Snön fortsätter att falla. Den singlar ner utanför fönstret, och katten håller sig inomhus. Lojt ligger hon på värmegolvet på altanen och kikar ut. Det knastrar från elden i kaminen, och en härlig värme sprider sig genom huset. Den är guld värd de här kalla dagarna.
Själv sitter jag uppallad i soffan med datorn i famnen, och mår ganska gott.
Det är märkligt vad man förändras genom åren. När jag var barn så älskade jag vintern. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så sorgligt med vuxna människor, som inte ville eller kunde vara ute hela dagarna. Sådan skulle jag själv aldrig bli.
Jag hade en otrolig energi som liten. Jag hade alltid något för mig. Stora projekt, som i fantasin skulle förändra världen, eller i alla fall mitt liv. Jag såg alltid en lösning, och sällan några begränsningar.
En man frågade en gång mig och min kompis om vi hade sett hans dotter. På fem minuter hade vi startat upp en detektivbyrå. Vi letade i två dagar efter den lilla tjejen, som säkert var välbehållen hemma efter någon timme. Framför oss såg vi tidningsrubrikerna när vi två hjältar hade hittat henne, och vi drömde om hur vår berömmelse skulle sprida sig över världen.
En annan gång bestämde Heléne och jag oss för att göra en förteckning över alla Sveriges bilar. Vi var tio år gamla, och jag har än idag ingen aning om varifrån vi fick den idén. Inte kommer jag ihåg vad vi skulle använda förteckningen till, men jag antar att den skulle göra oss rika. Det var ofta tanken med mina projekt.
Sagt och gjort. Vi satte oss på det gamla mjölkbordet utanför gården där jag bodde, med varsitt block och penna i handen. I flera dagar satt vi sedan där och skrev upp bilnumret på alla bilar som körde förbi. Detta var 1972, och den lilla kustvägen mellan Torhamn och Kristianopel var vid den tiden inte särskilt trafikerad. Men tanken på att alla Sveriges bilar kanske inte skulle passera just där, slog oss aldrig.
Heléne och jag umgicks mycket vid den här tiden. Hennes familj hade en sommarstuga i närheten där jag bodde, och vi var lika gamla. Vi var väldigt olika, men hade under några år väldigt roligt ihop. Idag har vi tyvärr ingen kontakt.
Jag har förändrats ganska mycket sedan jag var barn. Idag tycker jag inte om vintern, och jag stannar gärna inomhus.
Mina projekt är idag mer hanterbara, och till skillnad från då går jag oftast iland med dem. Jag har inte längre samma visioner och drömmar som förr, och mitt liv är inte heller lika spännande.
Men ibland vaknar den där lilla tjejen inom mig till liv. Ibland slås jag av en tanke som är helt orimlig. Då lever jag upp i mina drömmar. Jag får en vision om något, som naturligtvis är helt omöjligt.
Och då önskar jag så innerligt att jag vore tio år igen…
Ha en härlig kväll!
Hälsningar Ingrid