Ibland slår ödet till.
Söndagen den 10 februari 2019. Jag är trött och lite febrig, och dagen har gått i lättjans tecken. Jag har sovit en del, och tycker lite synd om mig själv.
Det har gått ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen. Det har hänt mycket sedan sist. Jag har slutat på sjukhuset i Karlshamn. I stället jobbar jag nu på Rehabkliniken på sjukhuset i Karlskrona, eller Region Blekinge som det numera heter. Jag kommer att skriva mer om det i ett annat inlägg.
Under mina sista dagar i Karlshamn, genomgick min lillasyster Kerstin en knäoperation. Hon låg inlagd några dagar, och jag sprang upp och hälsade på henne så fort jag kunde.
Det är så märkligt. I den här bloggen har jag skrivit så mycket om min barndom. Om mina minnen och mina tankar.
När jag kom upp till Kerstin första gången efter operationen låg en gammal barndomsvän från Galgamarken i sängen bredvid henne. Susanne, som är några år äldre än vi, bodde på den tiden i samma hyreshus fast i andra uppgången. Visst är det märkligt?
Vi hade en massa att prata om. Susanne kom ihåg saker som inte jag mindes, och det var en fröjd att lyssna på.
Med hjälp av Susanne och lite egna efterforskningar, kunde jag på Facebook hitta min allra första bästis Ann från Galgamarken. Det kändes helt fantastiskt.
Jag började med att skicka ett meddelande till henne. En kort hälsning, ifall hon inte skulle komma ihåg mig. Det gjorde hon.
Det är så häftigt. Vi har skrivit ett tag och hittat många gemensamma beröringspunkter genom livet. Ann har landat i Norrtälje, där hon lever med sin familj. Hon är sig lik på sina foton, och hennes ögon är fortfarande lika fulla av bus. Det enda som är annorlunda är att hennes långa ljusa hår idag är betydligt kortare, och inte längre uppsatt i två tofsar.
Jag hoppas att vi kan träffas nästa gång hon kommer ner till Karlskrona. Det ser jag fram emot.
Det är märkligt att vi ibland får en skjuts i livet. Pusselbitar faller på plats, och cirklar sluts. Vi får möjlighet att knyta ihop säcken.
Galgamarken finns kvar, men idag leker inga barn på gatorna. Husen ser annorlunda ut, och lägenheterna är betydligt större än de vi växte upp i. Det är en annan tid.
Det var så roligt att träffa Susanne på sjukhuset. Det var så fantastiskt att få veta lite om hur livet blev för Ann. Vi delar så många minnen.
Vi vet precis hur mycket godis vi fick för en femtioöring nere i ”LillTures” tobaksaffär. Hur våra mammor styrde oss genom sina köksfönster, och hur många insekter vi samlade i små plastburkar med lufthål i locket.
Det var en härlig tid. Det är fina minnen, att plocka fram en sådan här skräpig dag.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Det har gått ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen. Det har hänt mycket sedan sist. Jag har slutat på sjukhuset i Karlshamn. I stället jobbar jag nu på Rehabkliniken på sjukhuset i Karlskrona, eller Region Blekinge som det numera heter. Jag kommer att skriva mer om det i ett annat inlägg.
Under mina sista dagar i Karlshamn, genomgick min lillasyster Kerstin en knäoperation. Hon låg inlagd några dagar, och jag sprang upp och hälsade på henne så fort jag kunde.
Det är så märkligt. I den här bloggen har jag skrivit så mycket om min barndom. Om mina minnen och mina tankar.
När jag kom upp till Kerstin första gången efter operationen låg en gammal barndomsvän från Galgamarken i sängen bredvid henne. Susanne, som är några år äldre än vi, bodde på den tiden i samma hyreshus fast i andra uppgången. Visst är det märkligt?
Vi hade en massa att prata om. Susanne kom ihåg saker som inte jag mindes, och det var en fröjd att lyssna på.
Med hjälp av Susanne och lite egna efterforskningar, kunde jag på Facebook hitta min allra första bästis Ann från Galgamarken. Det kändes helt fantastiskt.
Jag började med att skicka ett meddelande till henne. En kort hälsning, ifall hon inte skulle komma ihåg mig. Det gjorde hon.
Det är så häftigt. Vi har skrivit ett tag och hittat många gemensamma beröringspunkter genom livet. Ann har landat i Norrtälje, där hon lever med sin familj. Hon är sig lik på sina foton, och hennes ögon är fortfarande lika fulla av bus. Det enda som är annorlunda är att hennes långa ljusa hår idag är betydligt kortare, och inte längre uppsatt i två tofsar.
Jag hoppas att vi kan träffas nästa gång hon kommer ner till Karlskrona. Det ser jag fram emot.
Det är märkligt att vi ibland får en skjuts i livet. Pusselbitar faller på plats, och cirklar sluts. Vi får möjlighet att knyta ihop säcken.
Galgamarken finns kvar, men idag leker inga barn på gatorna. Husen ser annorlunda ut, och lägenheterna är betydligt större än de vi växte upp i. Det är en annan tid.
Det var så roligt att träffa Susanne på sjukhuset. Det var så fantastiskt att få veta lite om hur livet blev för Ann. Vi delar så många minnen.
Vi vet precis hur mycket godis vi fick för en femtioöring nere i ”LillTures” tobaksaffär. Hur våra mammor styrde oss genom sina köksfönster, och hur många insekter vi samlade i små plastburkar med lufthål i locket.
Det var en härlig tid. Det är fina minnen, att plocka fram en sådan här skräpig dag.
Ha en härlig kväll! / Ingrid