Ibland är Världen liten...
Det är tidigt på morgonen när jag skriver detta. Det är ljust
ute, och jag älskar den här tiden på dygnet. Thomas har åkt till Malmö idag, och ungdomarna
sover fortfarande. Kaffebryggaren puttrar i köket, och själv sitter jag
uppkrupen i mitt vanliga soffhörn. Katten Elsa ligger i andra änden av soffan
och myser.
När jag var ung, hade jag en väninna som heter Yvonne. Yvonnes föräldrar bodde
grannar med oss på gården, och Yvonne var ofta med och plockade potatis och
gurkor när det behövdes. Yvonne var lite äldre än mig, och på den tiden tvåbarnsmamma.
Hennes yngsta dotter Sara var då en ljuvlig liten tjej på fem år,. Söt som
socker, med sina stora blå ögon och ljusa hår. Dessutom var hon
väldigt imponerad av mig, som då var runt arton . Sara var på den tiden väldigt bestämd över
att hon som vuxen skulle bli en fin dam som jag. Detta skrattade vi så gott
åt.
När jag var tjugo år, 1982, blev jag gravid. Det positiva graviditetstestet var
ett av de största ögonblicken i mitt liv, och jag var så otroligt lycklig. Jag
skulle bli den perfekta mamman, och mitt barn skulle få den allra bästa
uppväxten. Naiv och ung, godtrogen och dum, trodde jag att livet var så enkelt.
Idag vet jag bättre.
När jag berättade detta för Yvonne, visade det sig att även
hon väntade barn. Det var så roligt att få dela detta fantastiska med någon som
var i samma situation!
Vi började umgås allt mer. Jag satt ofta hemma i Yvonnes kök och fikade, och
stickade små koftor till mitt väntade underverk. Yvonne broderade fantastiska
tavlor, och i timmar satt vi och bara pratade.
Ett tillfälle minns jag så väl. Vi skulle åka in till Karlskrona Yvonne och
jag, och vi väntade bara på att Sara skulle komma hem med skolbussen. Det
handlade om minuter, när Yvonne tog fram sitt enorma broderi med små små stygn,
och började brodera. Jag kommer så väl ihåg hur jag frågade henne om det verkligen var
någon idé att börja sy, nu när Sara skulle vara hemma vilket ögonblick som helst?
Då log Yvonne och sa: "Varje stygn jag syr är sytt".
De orden har jag tagit med mig genom livet. Jag tänker ofta på dem, och jag tycker fortfarande att det var så klokt sagt. För det är så det är. Varje stygn man syr i vad det
än gäller, är sytt.
Så kom Yvonnes lilla flicka i september. En liten docka som döptes till Jenny,
och som jag bar till dopet. I november föddes min Marie, och Yvonne
hälsade på mig på BB. Under några år efter att flickorna var födda fortsatte vi
att umgås flitigt. Så flyttade jag, och besöken glesnade. Vardagen tog över,
och vi gled ifrån varandra. Livet kom emellan.
Jag har tänkt på Yvonne många gånger under åren som har gått. Undrat hur hon
har det, och hur hennes liv ser ut idag.
Tidigt i höstas kom Denise, min yngsta dotter, hem och berättade att hon hade
träffat en kille. Hon var rosig om kinderna och hennes ögon glittrade. Hon var
strålande lycklig.
Det kändes lite märkligt. Det var första gången vi insåg att det var på allvar,
och jag funderade lite över vad det var för en kille hon hade träffat. Var han bra för min
Denise?
Till min stora förvåning och glädje, visade det sig ganska snabbt att Melker var son till lilla Sara, och alltså var
han Yvonnes barnbarn. Så roligt!
Tack vare Melker så träffar jag både Sara, och Yvonne idag. Det är så roligt
att få höra om åren som har gått, och se hur deras liv ser ut idag. Vi pratar
minnen, och vi skrattar gott.
Melker är en fantastisk kille, och min oro var helt obefogad. Han är bra för
Denise, och de trivs tillsammans.
Ibland är världen liten....
Ha det gott! / Ingrid