I fotogenlampans sken
Martin har hjälpt oss att omvandla solcellselen till 220 volt. Nu är vi självförsörjande på el i husvagnen. Det känns helt fantastiskt. En helt ny värld öppnar sig, och livet kommer att bli betydligt enklare.
Jag har drömt om att få el i husvagnen länge. När jag var barn drömde jag om ett liv i fotogenlampans sken.
Som riktigt ung lekte jag med en kompis i samma ålder som hette Heléne. Heléne och jag umgicks ganska flitigt under några år. Hon bodde i Jämjö, men hennes familj hade en sommarstuga i Björkenäs.
Våra största idoler var Thorleifs. Vi älskade ”Gråt inga tårar”, och vi var båda djupt förälskade i basisten Kim Lindahl. Jag kommer ihåg att Heléne hade en stor plansch på bandet över sängen. Den var jag grymt avundsjuk på.
Heléne och hennes familj hade världens mysigaste lilla stuga. Den låg belägen i en skogsdunge, och jag var ofta där och lekte.
Jag minns vid ett tillfälle när jag skulle sova över hos Heléne. Det var inte så vanligt förekommande, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så spännande. Vi hade köpt hem lite chips och godis, och vi planerade för en helkväll.
Helénes mamma arbetade natt inne på sjukhuset, men hennes pappa var hemma den här kvällen. Jag tyckte så mycket om honom. Han var alltid så snäll, och framför allt så var han alltid glad. Han skojade mycket med oss barn, och det tyckte vi var roligt.
Jag kommer ihåg att han alltid satte sig i en fåtölj i vardagsrummet när han hade ätit middag. Han höll en nyckelknippa i handen. När han sedan dåsade till så mycket så att han tappade nyckelknippan i golvet, hade han vilat färdigt. Då reste han sig upp igen.
Den här kvällen föreslog Helénes pappa en fisketur. Vi var naturligtvis med på det. Nere vid sjöängen där vi idag har vår husvagn, hade han en liten roddbåt som vi rodde ut med. Vi kastade med kastspö, och vi fick upp några gäddor. Det var spännande.
Det var alldeles lugnt på havet. Det var en fin kväll. När vi kom tillbaka till stugan tände Helénes pappa en fotogenlampa i köket, och fixade lite fika.
Jag minns så väl skenet från fotogenlampan, och hur jag där och då gav mig själv ett heligt löfte. Jag skulle aldrig någonsin köpa ett hus med el i.
Det är så fina minnen. Så härliga år. Det var en annan tid.
Då tyckte jag att fotogenlampan var det absolut bästa alternativet. Idag trycker jag hellre på en knapp för att få lyse i köket.
Då tyckte jag att det var spännande att gå på utedass, i dag föredrar jag en lättillgänglig toalett i huset.
Tiderna förändras. Jag förändras också, medan livet rullar på.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag har drömt om att få el i husvagnen länge. När jag var barn drömde jag om ett liv i fotogenlampans sken.
Som riktigt ung lekte jag med en kompis i samma ålder som hette Heléne. Heléne och jag umgicks ganska flitigt under några år. Hon bodde i Jämjö, men hennes familj hade en sommarstuga i Björkenäs.
Våra största idoler var Thorleifs. Vi älskade ”Gråt inga tårar”, och vi var båda djupt förälskade i basisten Kim Lindahl. Jag kommer ihåg att Heléne hade en stor plansch på bandet över sängen. Den var jag grymt avundsjuk på.
Heléne och hennes familj hade världens mysigaste lilla stuga. Den låg belägen i en skogsdunge, och jag var ofta där och lekte.
Jag minns vid ett tillfälle när jag skulle sova över hos Heléne. Det var inte så vanligt förekommande, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så spännande. Vi hade köpt hem lite chips och godis, och vi planerade för en helkväll.
Helénes mamma arbetade natt inne på sjukhuset, men hennes pappa var hemma den här kvällen. Jag tyckte så mycket om honom. Han var alltid så snäll, och framför allt så var han alltid glad. Han skojade mycket med oss barn, och det tyckte vi var roligt.
Jag kommer ihåg att han alltid satte sig i en fåtölj i vardagsrummet när han hade ätit middag. Han höll en nyckelknippa i handen. När han sedan dåsade till så mycket så att han tappade nyckelknippan i golvet, hade han vilat färdigt. Då reste han sig upp igen.
Den här kvällen föreslog Helénes pappa en fisketur. Vi var naturligtvis med på det. Nere vid sjöängen där vi idag har vår husvagn, hade han en liten roddbåt som vi rodde ut med. Vi kastade med kastspö, och vi fick upp några gäddor. Det var spännande.
Det var alldeles lugnt på havet. Det var en fin kväll. När vi kom tillbaka till stugan tände Helénes pappa en fotogenlampa i köket, och fixade lite fika.
Jag minns så väl skenet från fotogenlampan, och hur jag där och då gav mig själv ett heligt löfte. Jag skulle aldrig någonsin köpa ett hus med el i.
Det är så fina minnen. Så härliga år. Det var en annan tid.
Då tyckte jag att fotogenlampan var det absolut bästa alternativet. Idag trycker jag hellre på en knapp för att få lyse i köket.
Då tyckte jag att det var spännande att gå på utedass, i dag föredrar jag en lättillgänglig toalett i huset.
Tiderna förändras. Jag förändras också, medan livet rullar på.
Ha en härlig dag! / Ingrid