Hur livet kan förändras

Nu är jag hemkommen från jobbet. Denise sitter i köket, och Elsa är ute. Det är grått och trist utanför fönstret, men det är ljust. Det är härligt!

När jag var sju år började jag i första klass på en större skola i Karlskrona. Det var en stor klass, och jag kände ingen.

Vår fröken var sträng. Jag hade en otrolig respekt för henne. Detta var i slutet av sextiotalet, och det var på många sätt annorlunda än vad det är idag.

Vår fröken blev arg när vi inte kunde svara på hennes frågor. Hon drog sig inte för att håna oss inför klassen. Ett och annat tjuvnyp kunde det också bli, även om det var förbjudet redan då.

När man är sju år kan det vara ganska tufft. Det gjorde mig osäker, och jag gjorde mig med tiden osynlig. Jag hade inget självförtroende, och jag räckte sällan upp handen. Jag var klumpig på gymnastiken, och ingen stjärna i klassrummet.

Sommaren 1972 flyttade vi till gården i Björkenäs. Mina föräldrar var nygifta, och runt midsommar det året föddes min lillebror.

Jag trivdes så bra på landet. Jag älskade att vara utomhus, och jag tyckte att det var så roligt att få ett syskon. Livet var så positivt den sommaren. Det var bara skolstarten jag gruvade mig för.

Jag var tio år gammal, och jag skulle börja i fjärde klass. Jag kommer ihåg att jag satt där på bussen samma morgon, och bara önskade att dagen skulle vara slut. Jag var så nervös.

När jag steg av bussen insåg jag förvånat hur liten Torhamns skola var. Det fanns grönområden, och en liten skogsdunge låg nära.

Tredje och fjärde klass gick i samma klassrum, med en lärare. Det var nytt för mig.

Många av mina nya klasskamrater kom fram och ville vara med mig. Det var väl lite spännande med en ny tjej i klassen, och för första gången under min skoltid kände jag mig speciell.

I klassrummet hade vi en lärare som visserligen var sträng, men som redan från början utgick från att jag var duktig i skolan. Han såg mig.

Snabbt fick jag kompisar i klassen. Jag blev synlig på ett helt annat sätt än vad jag hade varit tidigare. Jag blommade upp, mitt självförtroende växte, och plötsligt var jag en av de duktigare i klassen. Min lärare sporrade mig, och med ens var det roligt med hemläxor.

Våren därpå hade vi tävlingar i friidrott uppe på Jändelskolan. Vi hade övat mycket på skolgården, och jag hade fått så mycket positivt beröm. Det lyfte mig, och ingenting kändes omöjligt.  

Jag vann flera priser på den där tävlingen. Jag var rusig av lycka.

Jag tänker tillbaka på den tiden med en sådan värme. Det mina vänner och lärare gjorde var fantastiskt, och det gjorde mig till den person som jag är idag.

De lärde mig att våga tro på mig själv, och de visade mig att jag var viktig som person. Det har jag tagit med mig.

Ibland funderar jag på hur mitt liv hade blivit om vi hade bott kvar i Karlskrona. Hur jag hade varit som person idag. Vad jag hade jobbat med, och om jag fortfarande hade gjort mig osynlig.

Jag vet inte. Men en sak vet jag. Den där flytten ut till Björkenäs för så många år sedan, förändrade på många sätt mitt liv.

Ha en härlig kväll! /Ingrid