Hopp om framtiden
Sommaren rusar på. Tiden flyger iväg. Det är märkligt. Dagarna går så fort. Jag blir äldre, men märker det inte. Jag känner mig fortfarande som tjugofem. I alla fall i sinnet.
Ruben fyller 79 år i december. Han är fortfarande ute på sjön och sätter garn. Han gallrar med motorsågen i sin skog, och han sliter hårt med sin ved.
Ruben har fått ett bekymmer. Han känner inte igen sig själv. När han var yngre kunde han jobba hur mycket som helst, men idag blir han trött. Han undrar vad jag tror att det kan bero på?
Finaste Ruben. Han ger mig hopp om framtiden. Om jag får vara så pigg som han är när jag är sjuttionio, då ska jag inte klaga.
I mitt jobb som kurator på Funktionsstödsförvaltningen, träffade jag vid ett tillfälle en kvinna som var drygt sjuttio år. Hon fullständigt sprudlade av energi. Den här kvinnan log ständigt, och skrattade ofta.
Hon berättade för mig att hon brukade vara ute och dansa med pensionärsföreningen. Hon berättade om hur uppvaktad hon blev, och om avundsjukan hos de andra damerna.
Det tog mig. Jag tyckte att det var helt fantastiskt. Vilken underbar människa och vilket hopp hon gav mig. Jag log i flera dagar efter det.
Livet blir vad vi gör det till. Den här kvinnan vägrade att slå sig till ro, och ingen kan säga annat än att hon levde sitt liv fullt ut.
Jag hoppas att jag får ha lite av det när jag blir gammal. Att jag fortfarande kan få känna mig så full av liv när jag passerar sjuttio. Att Thomas och jag kommer att hänga på pensionärshaken, och att vi buggar som aldrig förr. Det vore något att se fram emot!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Ruben fyller 79 år i december. Han är fortfarande ute på sjön och sätter garn. Han gallrar med motorsågen i sin skog, och han sliter hårt med sin ved.
Ruben har fått ett bekymmer. Han känner inte igen sig själv. När han var yngre kunde han jobba hur mycket som helst, men idag blir han trött. Han undrar vad jag tror att det kan bero på?
Finaste Ruben. Han ger mig hopp om framtiden. Om jag får vara så pigg som han är när jag är sjuttionio, då ska jag inte klaga.
I mitt jobb som kurator på Funktionsstödsförvaltningen, träffade jag vid ett tillfälle en kvinna som var drygt sjuttio år. Hon fullständigt sprudlade av energi. Den här kvinnan log ständigt, och skrattade ofta.
Hon berättade för mig att hon brukade vara ute och dansa med pensionärsföreningen. Hon berättade om hur uppvaktad hon blev, och om avundsjukan hos de andra damerna.
Det tog mig. Jag tyckte att det var helt fantastiskt. Vilken underbar människa och vilket hopp hon gav mig. Jag log i flera dagar efter det.
Livet blir vad vi gör det till. Den här kvinnan vägrade att slå sig till ro, och ingen kan säga annat än att hon levde sitt liv fullt ut.
Jag hoppas att jag får ha lite av det när jag blir gammal. Att jag fortfarande kan få känna mig så full av liv när jag passerar sjuttio. Att Thomas och jag kommer att hänga på pensionärshaken, och att vi buggar som aldrig förr. Det vore något att se fram emot!
Ha en härlig dag! / Ingrid