Hämnden är ljuv

Idag har det varit en strålande dag. Solen har lyst in på kontoret där jag jobbar. Värmen och ljuset är en lisa för kropp och själ. Vintern har varit lång och äntligen är våren här. Den har jag längtat så länge efter. 

Paola har alltid varit en av mina bästa vänner genom livet. Jag har känt henne sedan jag var 10 år gammal och började i fjärde klass i Torhamns skola. Året var 1972.

Vi träffas inte så ofta längre, men jag vet att hon finns där om jag behöver henne.  

Som barn umgicks Paola och jag större delen av vår fritid. Jag såg upp till henne. Hon var tuff, och hon kunde säga ifrån när hon behövde. Det var inte jag så bra på.  

I gården bredvid Paola bodde Tomas. Tomas var ett år äldre än oss. Han var rolig, och jag har alltid tyckt om honom.

Paolas familj hade också vänner i Malmö, och därifrån kom Ralph på besök under några sommarveckor. Ralph var min första kärlek, och jag tänker på honom med ett leende.  

Vi hade så roligt ihop alla fyra. Vi var mycket tillsammans och vi hittade på en massa hyss.  

Det fanns en man i byn, som inte var så omtyckt av oss barn. Han skällde på oss, och han hytte med näven åt oss när vi gick förbi. Jag vet inte varför. Kanske tyckte han av någon anledning inte om barn. Vi tyckte inte om honom heller.  

En dag bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Vi hade tagit tillräckligt med ovett av den här mannen, och nu skulle vi sätta ner foten. Ingen gjorde så ostraffat mot oss. Vi var rörande överens. Vi skulle hämnas! 

Noga planerade vi hur den här hämnden skulle gå till. Vi införskaffade oss en tråd, en nål och lite harts. Ljudet från ett hartsat fönster kan få vem som helst att bli tokig. Förutom det skulle vi hoa som spöken, och vi hoppades att han efter vårt nattliga besök inte skulle våga bo kvar i sitt hus. Vi lade ner mycket tid och engagemang på det här. Det var spännande, och vi var väldigt kreativa i våra planer.  

Paola hade en lekstuga i trädgården. Den var stor och rymlig. Vi fick löfte av våra föräldrar att sova över en natt där, och det var nu dags att sätta våra planer i verket.  

Jag kommer ihåg hur det pirrade i magen. Både av rädsla, men också av förväntan. Den här mannen var inte snäll. Han behandlade oss fel, och av hela mitt hjärta ville jag vara med och hämnas på honom. Å andra sidan var jag rädd för honom. Jag funderade mycket på vad som skulle hända om han kom på oss. Det sa jag inte till de andra.  

Så var vi installerade i lekstugan. Paolas mamma Majsan som var en varmhjärtad person, hade köpt hem en massa godis och läsk. Det var som att komma till himmelriket. Inte var vi barn i början av sjuttiotalet vana vid det.  

Majsan hade bäddat åt oss, och vi låg där i våra sängar och väntade på att klockan skulle bli tillräckligt sent. Vi hade alla respekt för den här mannen, och vi ville inte riskera att han var vaken när vi kom. Vi funderade på hur han skulle reagera, och vi gjorde klart våra flyktplaner. För att vi skulle bli tvungna att fly, det förstod vi.

Framför oss såg vi hur mannen skulle komma utspringande i bara kalsonger. Högröd i ansiktet, vrålande efter oss. Han skulle inte kunna se vilka vi var, för alla hade vi smugglat med varsitt lakan hemifrån.  

Det är så härligt att tänka tillbaka på det här minnet. Vi var så företagsamma, och vi var så engagerade i det här. Vi var så mycket barn.  

Vi hade lagt ner så mycket tid och energi på våra planer. Vi hade jobbat hårt på att få hem harts, och vi hade fått övertala våra föräldrar att få sova över i lekstugan.  

Det hela slutade med att vi alla fyra somnade, och sov gott fram till morgonen. Det kändes lite snopet. Men vi bestämde oss för att göra det vid ett senare tillfälle. Det blev aldrig något senare tillfälle. 

Lyckligt ovetande om vad han hade varit nära att drabbas av, klarade sig den här mannen undan oss den gången. 

Men vi hade roligt under tiden, och det är ett mysigt minne att tänka tillbaka på.  

Ha en härlig kväll! / Ingrid